S. done.

2012-02-15T19:51:00.002+01:00

Sekunden då när man tittar sig i spegeln och känner sig hemma. En lättnads suck. Alla oexisterande hårfärger känns plötsligt självklara. Dem finns ju inte, ingen av dem. Det är bara en själv och sin inställning. Jag är möjligen, om jag någonsin kommer bli, hemma nu.

perrong nio och tre kvart.

2012-02-15T10:47:00.002+01:00

Jag har försummat min favoritbok. Jag har lite anammat min dominanta nördsida och står nu för att jag är besatt av allt underskönt och orealistiskt. Varför måste man på fritiden läsa om det som redan har överskrifter i respekterade nyhetstidningar varje dag, för att anses vara uppdaterad och påläst? Har ni någonsin hört om någon som uppriktigt står för att det hade vart rätt så trevligt att trilla ner i ett kaninhål och hamna i ett land där djuren talar och verkligheten inte är på riktigt. Dårskapen och fantasin ligger varandra så extremt nära och så fort någon skrattar lite högre än anständigt eller har lilamålade ögonlock backar folket fyra steg i sidled och räds. Inget skrämmer människor så mycket som drömmar och svartmålade läppar. Jag blir oerhört lätt uttråkad, vardagen klampar på alldeles för ofta som det är och även om alla dessa svältande barn i afrika fräter sönder i min mage måste jag rymma, bara ett litet tag, bara någon gång i veckan, från denna kala, oromantiserade version av dygnets alla timmar. Vissa dagar är jag rädd att min fantasi ska torka. Att den ska dö bland alla dessa stressade pappersmänniskor som tomt stirrar in i väggen i tunnelbanan. Att jag ska vakna en dag och veta exakt vart varenda plagg i min garderob befinner sig och vilken specifik dag Konsum har extrapris på ekologiska bananer. Jag vill inte bli så, jag vill inte likgiltigt se på när bomberna smäller över Palestina en torsdag medan min soppa svalnar och helgen rent rituellt står färdigplanerad. Kan man göra revolt mot rationaliteten? Kan man vägra måndag, tisdag och alla dessa namn på alla dessa champagner? Jag tänker i alla fall aldrig låta mig själv vakna en dag och inse att jag tappar bort min fantasi. Jag dör på människor som pratar om livet som om det är nationalencyklopedin och dem en del av innehållet. På riktigt, dör.

hon.

2012-02-14T15:33:00.002+01:00

En gång mötte jag en kvinna som försökte förklara för mig att det finns nyanser. Mellan vad då tänkte jag stilla och det var tydligen mina hastiga tafatta fotsteg som hade avslöjat mig. (Jag är inte så längre. Jag vill inte vara så längre. Ingen orkar med en människa som helt maniskt blir förföljd av ett eldande drama varenda vaken minut av dygnet. Det är inte vackert att vilja leva sitt liv baserat på sin favoritfilm, det är vackert att omedvetet utgöra den.) Ursäkta mig fröken men sitter du någonsin ner och dricker ditt kaffe? Sa hon fundersamt och stirrade på min svajiga silhuett. Jag kände mig tolv år gammal och som om hon just ertappat mig sudda ut mitt innersta jag med en trubbig kajalpenna.

trevligt.

2012-02-12T18:15:00.001+01:00

Jag skulle precis statuera hur jobbigt det är när man.... så glömde jag bort vad det var jag syftade på? Antar då att problemet i sig var ganska så obefintligt?

Skönt.

Told myself that you were right for me (but felt so lonely in your company)

2012-02-08T22:11:00.003+01:00

Now youre just somebody that i used to know.

Nyss träffade jag helt och fullkomligt allvarligt jultomten. Han frågade inte vad jag önskade mig och just idag förstod jag att turligt är det ändå, att tiden tar ut sin rätt där den går. (Annars är det så oerhört lätt att bli ledsen.)

Live fast die young bad girls do it well.

2012-02-07T10:17:00.003+01:00

Igår dog jag när jag plockade ihop en miljard flyttkartonger. Vad är allt det här egentligen sa M och jag jag svarade automatiskt; mitt liv. Är man inte sitt sannaste jag när man ligger naken på ett ostruket lakan, klockan 0430 och blivit bestulen på sina drömmar, så är det när man står i hela havet stormar och försöker komma på när och varför man handlade torrshampoo och gula säkerhetsnålar. Jag går runt och sjunger "chain hits my chest, when im banging on the dashboard" och det känns ju ytterst lösaktigt. Nu var det, till mitt försvar, inte jag som vävde ihop dessa ödmjuka små ord utan någon annan. (Önskade ändå i smyg att det var jag.) Idag ska jag till frisören. Vi ska eh, ha konsultation. Jag känner mig skyldig till något ovärdigt och obligerad att träffa en främling med rosadoppade hårtoppar (eller möjligen tärningmönstrade naglar) för att förhandla om bästa möjliga straff. Vet inte vad jag ska göra riktigt, men åt det blonda hållet, kanske lite grönt eller blått. Rött är kul men i ungefär en kvart, sedan får jag panik av min egenspegelbild. Jag hatar att känna mig fackerad och estetiskt utvärderad, och det är relativt svårt att undgå när hela ens hår står i lågor. Liksom. Wherever theres a fire you gotta put it out, TYP. Hoppas ni är ok med denna layout således; ingen epilepsi?

fu

2012-02-06T14:19:00.006+01:00

Fuck you very much.

(Det där är något som min mamma skulle kalla en bieffekt av ett modernt, läs ovårdat, subkulturellt språk. Helt ärligt pratar jag mest i termer, i alla fall när jag har bråttom. Sedan förstår jag att mamma har svårt att förstå mina textmeddelanden eftersom i princip varenda mening är en påhittad förkortning av ordet i sig. I bland förstår jag inte ens själv vad jag menar. Men det är väl som med allt, i sekunden verkar ju det mesta rationellt och korrekt. Sedan ett dygn och tre koppar kaffe senare tänker man försiktigt; ojsan, detta kanske inte var så smart trots allt. Ändrade lite här. Det jag avskyr mest, förutom djurmisshandel, krig och lögner, är hemsidor man får epilepsi av att navigera sig igenom. Så hollah at me, om ni känner att ni håller på att dö. Ny kepa, hej!)

soon @home.

2012-02-02T21:50:00.001+01:00

Någon skrev på facebook "Jag har sprungit 54 km denna vecka, själv?" Så jag antog att han syftade på mig eller så. Antagligen mig. Jag har i alla fall tränat 3 h denna vecka, endast pass (är för odisciplinerad för att springa på ett band om jag inte liksom verkligen måste. Som tidigare fastställt; det är fan så mycket roligare att kuta, om man har någon som jagar efter en.) och jag tycker det är oerhört förbryllande. Inte för att jag rent fysiskt fullföljde mitt löfte om att börja träna, utan att jag inte tröttnat ännu. En månad och jag är inte ens sugen på mc donalds. (ok, jag kanske ljög, men mestadels sant.) Ofta bestämmer jag mig lyriskt för saker, men sedan ger min karaktär efter min ambivalenta personlighet. Min hjärna är ett inbördeskrig och jag vinner aldrig. Det är hemskt enerverande när man står och väntar på färjan till Sandhamn, och så kommer regnet och alla saker man skulle sagt och gjort sköljs ner i stuprännor och plötsligt hamnar man i en övermannad buss bredvid en jägare, i flykt från sin egen framtid. "Skjuter du djuren?" frågade jag honom uppriktigt, han svarade inte men jag frågade inte heller för att få ett svar. Jag ville bara försäkra mig om att han var medveten; "du skjuter djuren din jävla dåre" Han gick av vid slussen och för en sekund trodde jag att mitt undermedvetna någonstans skulle fälla krokben för den kamouflerade sorgliga gestalten. (Gjorde det inte då jag fick en vision om hur han lyckades braka av ett skott i fallet och skjuta sig själv till döds. Då hade jag hamnat i fängelse och där får man antagligen varken träna på friskis, sats, ha inbördeskrig i hjärnan eller äta mc donalds när man behagar.)

En annan sak som är skönt är att jag är tillsmid med är ta farväl av denna röda illusion av mig själv. Jag måste sluta nu, himlen tar aldrig slut och en dag får man nöja sig med en råttfärgad hårbotten. Som sagt; borta bra men hemma så jävla bäst.

klar.

2012-02-01T11:13:00.003+01:00

Hårrevolten är officiellt över. Mamma bjöd på middag och efter att jag i en timme hetsat henne med sms om att jag måste äta pilgrimsmusslor, på grund av någon diffus mineralbrist (det eller döden) frågade hon ganska abrupt mig efter exakt två stora steg in på parketten; Vad. Fan. Har. Du. Gjort. Med. Håret? Jag svarade inte för jag visste inte direkt vad jag skulle säga. Vad ville hon höra? Förlåt jag blev uttråkad som alltid, bara att denna gång hjälpte det inte med att måla trehundra julgranar på led med kol utan jag var tvungen att dra till med något drastiskt. Jag har aldrig någonsin känt av den där påtagliga identitetskrisen som folk lite sarkastiskt mörkar i farstun att de någonsin känts vid. Det är okej för mig, jag är oftast väldigt ärlig men just nu är jag bara uppenbart jävligt förvirrad. Vem är jag, tänker jag när jag för hundrade gången betraktar denna namnlösa hårfärg som sakta kletar ut den jag en gång varit? Mamma statuerade att det kan vara det absolut märkligaste hon någonsin sett. Märkligt, säger hon på ett sätt som vittnar om något normbrytande. Jag är så långt ifrån politiskt korrekt att det är provocerande. Bara attentionwhores färgar håret varannan söndag säger Alexandra och det tar mig ungefär 3 dagar innan jag förstår att det är mig hon syftar på. Det är hemskt påfrestande att aldrig vara hundraprocentigt nöjd utan hela tiden på jakt efter något annat. Något nytt. En hårfärg som inte finns eller ett par skor man kan promenera till paris med. Någon som inte kan alla namn på alla konstnärer vars själar vittrade och drunknade i en igendammad flaska rödvin. Något. Nytt. Något. Annat. Jag tror faktiskt man kan dö av tristess. Och detta låter pretentiöst, men det är inte de jag sitter bredvid i tunnelbanan det är fel på. Det är fel på mig, och jag kan inte direkt bestämma mig för om jag ska acceptera min defekt, som ett missplacerat födelsemärke, eller göra revolt mot den, mot mig själv. Jag vet trots allt vad jag inte vill ha, och det är ju faktiskt en bedrift? (även om jag någonstans inte har en absolut blekaste aning, om vad det är jag vill ha.)

Jag är klar med att ha rött hår nu. Jag trodde allt skulle bli så mycket roligare, men ärligt talat var det som mamma sa; märkligt och sedan kunde jag inte använda mina persikofärgade jeans utan att jag såg fullkomligt idiotisk ut. (och då syftar jag inte på rent fysiskt) så nu ger jag upp och går tillbaks till att vara blond. Eller blåhårig.

så fortsatte vi.

2012-01-31T21:58:00.002+01:00

I dont know if youre afraid of the past or the furure. Jag svarade genom att svälja ner min mening med en halvklunk ljummet te. Det finns en ursäkt för allt och jag hade inte tiden att förklara. Vissa saker gör sig bäst osagda. Och så fortsatte vi dagen precis som innan, båda två fokuserade på allt, förutom den rosa elefanten som stod på händer i mitten av rummet.

Bilden har inget med texten att göra.

2012-01-31T11:25:00.001+01:00

pärlat.

2012-01-30T22:14:00.002+01:00

Restless hearts.

(Mitt hår är ungefär lika rött som näsblodet som idag pärlade sig på mint-servetten jag köpte på två sekunder. Smaken av blod är för mig förknippad med mentalsjukhus och snustorra trottoarer. Även om jag inte direkt kan referera till något av dem. Hursomhelst, jag är klar nu. Klar med att vara röd, illröd och ungefär som pärlat blod. Jag hinner aldrig vänja mig, inser jag, för jag måste fort bort från komforten och ständigt göra revolt mot måndag, tisdag och alla andra dagar. Det är lätt att tröttna när man aldrig bestämmer sig för att trivas längre än i en kvart.)

Bild; Jag på kungsgatan.

29/1

2012-01-30T12:18:00.002+01:00

Söndagen den 29 i 1 kan ha vart den mest oerhört jobbiga ångestdagen jag någonsin genomlevat. Alltså ansträngningen jag igår utsatte mig själv för, i hopp om att komma fram till vilken film jag skulle se på TV, var så jävla emotionellt påfrestande att jag höll på att bryta ihop. På riktigt. Det är så sinnessjukt vad en jävla titel på en veckodag kan ställa till med. Och lite kvarhängande alkoholpromillen. Värst av allt var när jag försökte ta mig samman och ringa tillbaks till de missade samtalen som frodades sönder inom min mobil, och kom fram till att jag inte kunde. Jag kunde inte. Hade absolut inget att säga, åsiktslös och något i klass med en herrelös hund i spöregn. Jag har aldrig känt mig så betydelselös och onödig. Jag kunde inte ens förmå mig att ta ens en enda tugga på sushin jag köpt. Herregud vilket skämt. Jag skrev sedan en note i min data "Alkohol dödar min hjärna och har för avsikt att stjäla mitt vokabulär." Sedan sov jag och drömde mardröm efter mardröm tills jag halv 6 vägrade min hjärna tillfredsställelsen att fortsätta denna psykiska våldtäkt och intellektuella rån, och gick upp, målade tånaglarna och drack té. Och så vart det måndag igen och gårdagen känns nu bara som en kladdig existentiell röra jag aldrig någonsin igen kommer ägna en sekund åt att reflektera över. You are dead now, så!

i looked back and the bubble burst.

2012-01-29T21:00:00.000+01:00

Come on in, ive got to tell you what a state im in. (Söndagsångesten är så påtaglig. Den finns rent rituellt där varje söndag och lite som demontorerna i HP, suger den ut de absolut sista krafterna och lämnar en kvar med en obotlig likgiltighet. Det stör. Mest stör de för jag kommer på mig själv att slava under något som egentligen inte finns. Något som inte existerar varken på papper eller rent fysiskt. Och varje gång, varenda satans söndag känner jag det där obehaget, lite som en psykisk influensa som paraderar in längs mina luftvägar, och fyller mig med giftiga baciller utan min tillåtelse. Och jag låter det hända. Gång på gång på gång. Jag vet inte vad jag hatar mest just nu, det odefinierbara tillståndet eller mitt klena inre.)

sluta hoppas.

2012-01-26T21:37:00.001+01:00

Julen är över. Jesu förblir något vi endast läser om i luddiga böcker och de sista spåren av granen är redan slukad av dammsugaren. Julskinkan är uppäten och folk klär av sig sin artificiella välvilja. Tomten har gått i ide, ljusstakarna har samlat damm och folket skriker lyriskt; hurra! (Snart är det vår tror de, men så kommer vintern, vargavintern som biter sig fast som små knivar i folks snustorra kinder och promenerar rakt ner i våra kängor. Fint folk kommer alltid sent.)

Idag skulle jag tränat men jag orkade ta mig fasen inte. Jag kunde inte förmå mig själv att klä på mig för jag hittade ingen passande tshirt. Så, förlåt till mig själv och jag hoppas du kan förbise det faktum att jag blev osams med min garderob. (Klippte ändå en yoga i måndags och en step i tisdags) Imorgon suger hela förmiddagen och mest av allt är det jobbigt för jag glömt min telefon på kontoret så nu måste jag vakna av mig själv. Kommer inte hända men man hoppas ju ända. Det där satans hoppet, det gör mig lullig och stökar ner min så koncisa verklighetsbild. Tur att jag ska på svartfest imorgon. Ja det är tur, ändå. Turen kan man i alla fall, per realistisk, lita mer på än hoppet, det gör en bara naiv och handlingsförlamad. Turen kanske är sällsynt men hoppet är omöjligt.

if ever again.

2012-01-25T16:30:00.003+01:00

A long time ago, we used to be friends but i, havent thought of you lately at all.

Tills jag drömde att jag gifte mig, då stod du där i badkläder och skrek; stopp, jag vägrar dig och ditt jävla påkostade bröllop. Så kastade du din svettiga tshirt rakt i bröllopstårtan och stal mig. Sen sprang vi tills jag vaknade i hjärtstillestånd. Nu är det tvärtom din lilla jävel *ler* Du kan jaga mig matt längs mina drömmar, men i verkligheten kommer du aldrig någonsin existera igen. *Hihoihohoo*

Ska dra och äta med tess nu. Hej!

Bild; Jag, duh!

vilse bland träden.

2012-01-24T15:05:00.002+01:00

Kommer ni ihåg när man sjöng "Jag skulle sitta på ett tåg mot Paris och låta Stockholm va, jag skulle få den där tiden för mig själv som jag sagt att jag vill ha, men jag skulle aldrig ha tålamod nog att bli förstådd, ingen känner mig så väl som du, jag skulle pröva mina läppar mot någon annan, om du lämnade mig nu." Lars winnerbäck är inget annat än en sorgens man fastkilad i det destruktiva beroendeträsket. Vi kan väl i alla fall låtsas? Låtsas att han bara är en vilsen pretentiös låtskrivare och att rödvin faktiskt är gott till grillade grönsaker och inte bara till ett yxstyckat hjärta och tretton tomma flyttkartonger. Alla historier slutar inte sådär, vet ni. Man måste inte leta efter någon att sätta som en fjäder i hatten för man trott sig tappat bort sin främsta kärlek. Dom kommer och går och som någon jag inte längre minns vem sa, "man måste nog innerligt och naivt tro, att denna, just han som ligger bland drömmarna i mina lakan, han är den rätta, och det måste man rent rituellt tro och bestämt veta, med samtliga man valt att älska, annars är det inte någon idé att fortsätta stryka de där skrynkliga lakanen släta."

Och nu såhär i efterhand, kan det vart det smartaste han någonsin sade. (Jag minns visst.)

på en ungefärlig halvtimme.

2012-01-24T14:55:00.005+01:00

Det är så märkligt det här med tiden. Antingen har man för mycket av den, överflödiga sekunder och reklampauser som aldrig tystnar, eller så har man alldeles obarmhärtigt för lite. Kyssarna tar slut precis då alla fjärilar börjat gå runt i led längs magsäcken och så på en ungefärlig halvlek i någon banal sport, har nattens alla timmar puttat undan mörkret.

främling.

2012-01-23T21:32:00.006+01:00

Idag ca kl 19.05, efter jag testat på yoga (alla mina vänner har gymkort, alla gymmar jämt och ständigt och alla har fina höfter i jeans. För två veckor sedan köpte även jag kort. Men ändå, så har vi tränat ihop kanske två gånger. Jag insåg idag när jag köpte en banan jag inte behövde betala för, att det inte faktiskt gör något. Det spelar ingen roll att man svettas bak i nacken bredvid människor man inte kan något just särskilt om, för precis som i den sekunden då man blir som mest berörd av en film, är man ensam med sig själv. Därför gör det inget. Man är som mest entusiastisk i ett rum fullt med främlingar. Alla i strävan efter samma resultat. Jag åt för övrigt aldrig den där prostituerade bananen) stötte jag ihop med en vacker karl. Han hade skägg och jag hade en tofs omsluten av cirka 150.000 röda hårstrån, vi sa inget till varandra, men ni vet då när man stöter ihop med en total främling och så delar man cirka en hundradels sekund av ögonkontakt och så känner man sig plötsligt spritt språngande naken och som om kroppen är en miljard grader, och den första instinktiva känslan blir; gud vi borde nog ligga på en filt på golvet och dricka te, kaffe, eller ungefär vad som helst. Bara våra huvuden nuddar varandra så är snön okej. Vintern acceptabel och alla överbokade biobiljetter inget som längre river under huden. Inget stör. Alla förlorade minuter av väntan vid bussplatsen som förflyttades någon gång under kalla kriget, alla stelfrusna tår och de där exakta 3 gångerna man gråtit tills halva kinden droppat ner på golvet blir så hemskt banala att man rent själsligt stryker ett streck över de dagarna. Gör revolt mot minnena, kastar bort alla oläsbara dokument och statuerar att nu är det så att jag bestämmer. Och allt dumt som hänt, ja det må vara så, men det är inte längre relevant och avgörande för morgondagen. Det är som gammal mjölk, för länge sedan passerat sitt bäst före datum och så får man göra sig av med den, så återvinns den gamla slitna förpackningen och förhoppningsvis hamnar den i kylen hos någon annan. Någon ny. Någon som aldrig låter det gå så långt att mjölken blir gammal, dålig och tillslut ohållbar. Och så säger man hejdå till det som länge vart jobbigt, och hej till en främling (och i smyg hoppas att han inte förblir en främling så länge till)

kalla det förnuft, men aldrig sunt.

2012-01-23T21:04:00.003+01:00

Som du sa kan det vara svårt att bli riktigt nöjd, det är så lätt att fantisera.

vår döda stad.

2012-01-23T10:40:00.003+01:00

Jag läste lite igårkväll vad jag skrev och statuerade för ett, två och tre år sedan, och det enda jag kan komma fram till är att; med tiden blir man mer restriktiv med sin identitet, privatliv och musiksmak. Förut var jag hemskt obrydd, jag skulle nog inte säga nonchalant men jag agerade lite i sekunden utan att jag överhuvudtaget brydde mig i utifall juli hade för avsikt att strejka och stjäla undan sommaren. Jag sa exakt det som fastnat i min halsgrop. Men inte längre. Nu måste jag först sila det några gånger, avlägsna eventuell onödig fakta och allt det där andra man tänker men sedan behåller i tystnaden.

Stan är död idag. Men det är den alltid på måndagar. Min gamla Usavän sa när han var här; er stad är som en cirkusuppsättning. Några gånger per år är den fylld av liv och förväntan, och i dagar och veckor går folk och väntar på just den månaden. Just det datumet. Just den dagen. Och sedan tar jippot slut, djuren ställs på rad i långa transportbilar och sminket som kletat ut de alla människors ansikten tvättas bort och ersätts med billig dagcreme. Resterna städas upp, sopas undan och kastas i stora container och cirkusen drar vidare. Till nästa destination. Och staden förblir död och missfärgad av sockervaddet som en gång låg på marken.

20120122.

2012-01-22T14:55:00.002+01:00

It takes a fool, to remain sane.

(uppenbarligen eftersom jag nu ska gå och köpa en liten burk med 30 ml serum för 600 kronor. Så antagligen, är det så. Hej.)

snustorr i endast en färg.

2012-01-20T11:44:00.006+01:00

The only man in New York.

Om jag idag fick flytta till valfritt ställe på denna jord hade jag valt Hogwarts. Ibland drömmer jag om luna lovegood eller crabbe och goyle. Oftast när de två sistnämnde är med har halva mitt hår brunnit upp eller så, men sedan vaknar jag och mannen som sopar gatan ren och rent rituellt klagar på saker som pböter, ringleder och allmänna lunchköer står i neonfärgade kläder på en missfärgad trottoar. Allt är i sin ordning. Himlen är likvit och på andra sidan gatan i en skändad ek bygger en skata bo. Allt är som vanligt. Någonstans mellan vuxenlivet och den där flyttlådan utan en etikett på (vad skriver man på en låda fylld av 20 förgångna år) uppskyfflad på vinden, dog fantasin. Folk har tappat sina drömmar och naiviteten är spårlöst försvunnen. Och jag tänker att deras hjärna måste se ut som en uttorkad disksvamp. Helt snustorr i endast en färg.

Fråga.

2012-01-19T15:41:00.006+01:00

Hej! Jag och en kille har typ hållt på lite fram och tillbaka i tre år snart, helt sjukt men det har varit mkt fram o tillbaka från bådas håll, men nu vill jag säga till honom att jag verkligen tycker om honom och inte kan fortsätta följa med honom hem om han är inte seriös med mig. hur ska jag säga det här?? jag vågar inte. får man supa sig full innan? kram!

Svar: Såhär är det, har jag insett. Förr eller senare (om det gått 3 år har det ju liksom passerat relativt mycket tid och ni känner antagligen varandra bra vid det här laget) säger man det hjärtat vill, oavsett hur många drinkar man druckit eller hur många gånger man lovar sig själv att sluta bry sig. Man måste tillslut säga sanningen för annars frodas lögnen inuti en, och då går den från att ha vart ett litet skavsår till ett öppet pulserande köttsår, fastklistrad på ens organ. Inte så trevligt. Alla är vi ju olika. Men jag vill alltid tro på sanningen, även om det nu inte skulle förvandla det ni har till det bättre, vet du i alla fall någonstans hur han vill ha det. Vad han tycker. Och det är väl ändå det som är det viktigaste? Att vara öppen och ärlig, då slipper du också gå omkring med tankarna "tänk om jag hade berättat" Men om du känner att du kan leva med att gå i ovisheten, för du inte vågar fråga, för du inte vill veta tycker jag absolut att du ska stanna där. Som sagt. Vi är olika med olika resonemang, men jag tror och hoppas att alla värderar att vara sanningsenliga. Sedan är det med lite lättare hjärta man kan gå vidare från någon efter man vart ärlig, än när man väljer att gå runt i lögnen. Om du vill ta en drink, ta en, men jag kanske inte skulle råda dig att supa ner dig och berätta detta 0330 på någon nattklubb. Annars finns det stor risk för missförstånd och särskilt en viss oseriöshet över ditt erkännande. Var ärlig, det brukar oftast bli bäst så. (Man vill ju någonstans tro att det finns ett faktiskt budskap bakom citatet "Ärligheten varar längst")

Kram.

hälsa ditt hjärta att allt är slut.

2012-01-18T18:49:00.002+01:00

I bilen slog ett faktum mig. Inte sådär som då när man inser att man förlagt sin bilnyckel på ett kvittoinvaderat köksbord, utan mer som då när man kör över sin egen tå med gräsklipparen. Eller något. (Det som slog mig var hur sjukligt och tragiskt deprimerad Britney Spears är. Nä, jag känner inte henne, men man behöver väl inte direkt vara hjärnforskare för att se det. Kvinnan är så fanatiskt trasig. Hon har gått av. Och jag tror inte ens hon vill finna delen som sprang bort.) Jag har bestämt mig för en sak, och det är att sluta definiera allting. Jag är etikett-besatt. Vad fan händer när man dör och varför sinar aldrig kön på ica? Vad vill han som räknar omogna bananer vid fruktdisken och vad exakt menade mannen som sa att "Inget gör så ont som dumheten efter insikten" Nej där ljög jag. Jag kom på det där nu. Om insikten alltså. Just nu i sekunden, men ändå, det behöver inte vara mindre sant för att jag sa det, visst? Vem bestämmer vem som har auktoritet att mynta uttryck? (Gissar inte på juholt) Rent tekniskt skulle jag säga folket som helhet. Och nu är ju ni de ända folket här, (om inte några diffusa väsen från parallella universum hetsläser min blogg bara för de liksom lever i något slags andrahands nordkorea, eller värre, läser min hjärna medan jag sover.) så då skulle jag helt enkelt säga att; det är ni. Ni bestämmer hur fallet blir. Men jag tycker väl personligen att inget är så enerverande som då när man inser sin dumhet. Sekunden då sagan spricker. När verkligheten klappar till en så hårt på käften att det där dova filtret som legat och romantiserat tillvaron alldeles guppig och illustrationslik, försvinner. Precis som om någon skalat av en ek på alla sina löv. Precis som om någon klätt av en naken mitt på blanka dagen. Inte i ösregn, inte efter 1 flaska dåsigt rödvin, och inte sedan diktad av någon blödig poet. Bara på riktigt, i dagsljus, ingen fallskärm. Då vaknar man. Och springer så jävulens långt bort från sin egen dumhet att den tappar bort sina egna fotspår. Ja, något sådant.

Hursomhelst. Äsch. Vet inte vad jag skulle säga. Men jag kan ju dra till med att det är 2012 och jag har inga som helst skavsår. Tappade bort mitt bankkort i helgen (i 1 dygn, sedan hittade jag det, så det räknas inte) och då vart det ju jobbigt men det löser sig ju alltid, ändå. Något mer. Hm. Jo. Jag har skaffat linser, det känns sådär faktiskt. Jag ser så väl att jag skäms. På riktigt blir jag så generad att när cafébiträdet frågar om jag ska ha lättmjölk i min latte vågar jag inte erkänna att jag inte ens beställde latte. Jag beställde chailatte. Jag dricker inte kaffe du förstorade barmhärtige kaffeutdelare. Hursomhelst. Tack att ni verkar vilja att jag ska blogga vidare, det är alltid kul att höra. Menar det. Men som sagt, statuerat och fastställt tänker jag inte definiera vad jag gör. Om jag bloggar. Om jag botar klaustrofobi. Om jag skriver om någon. Till någon. Eller inte något av de ovanstående. Vi får se vad det blir helt enkelt! Snart får jag tillbaks min älskade systemkamera som blev stulen av något idiotiskt thailuder förra julen, så det kanske blir lite annorlunda här, hädanefter. Bilder och någon text, kanske fler eller färre. Jag vet faktiskt inte. Men, den som lever får thé, sa frank lipton. (sämsta någonsin, men min styvpappa sa alltid så. Märkligt!)

reducerar mitt manus.

2012-01-17T12:47:00.009+01:00

Och så kan jag inte rå för att tänka; får man kasta mandarinskal på folk som hånglar på tuben? (Ditt lakan är konfetti nu ska himlen bli vit.)

jag går i dagar, i tröjan du hatar.

2012-01-17T11:43:00.001+01:00

Den där blicken, den är gammal nu.

så plötsligt.

2012-01-16T14:45:00.004+01:00

Det händer så plötsligt. Insikten. Mittemellan en molnig förmiddag och en försenad vinter trillar förståndet ner och suddar ut den mirakulöst vackra låtsasvärlden. På en sekund försvinner den dova ljusa uppsynen till allt och mannen som skriker som en revolutionär vid midnatt på nytorget om uppståndelsen som aldrig inföll, orättvisan som aldrig skipades och lögnerna som aldrig någonsin uppdagades ger inte längre intrycket av något heroiskt, utan mer som något som kan liknas vid ren och skär galenskap, gestaltad som en vilsen borttappad dåre, en trasig måndagsnatt.

"What frightens me the most, is that you are a dreamer" Så blev det sagt och då tackade jag bokstavligt för kaffet jag aldrig var ämnad att dricka och gick. Adjö.

en fullmåne.

2012-01-09T18:45:00.002+01:00

Ha! Alldeles nyss skulle jag infoga en gammal bild på typ... en sko, en fullmåne eller på mig själv när jag borstar tänderna, exempelvis. Men så kom jag på. Datan är lika tom som min ansiktsrengöring. Det är ändå fint. Bra. Bajbaj med allt som vart. Idag köpte jag gymkort, och det känns, ursäkta språket, så jävla nice. In med det nya, adjöss till det gamla. Kolla. Såhär är det. Jag funderar på att sluta blogga, och det är väl liksom ingen sådan stor grej (Hey, this is not rocketscience liksom) men ville ändå säga. Har inte helt bestämt mig, men det känns lite så. Som om att jag är... klar. Ni vet. Tycker ni är fina, alla som hängt med mig. Det ska ni veta. PUSS.

video games.

2012-01-08T19:34:00.000+01:00

I heard that you like the bad girls

-Honey, is that true?

gör plats.

2012-01-08T13:30:00.004+01:00

Åh pratar med min bästa jacob. Han förstår mig så djävulskt väl att det är lite som att prata med min egen spegelbild. Nu ska jag göra något jag borde gjort för hundratusen år sedan. Alltså verkligen för så himla längesedan. Det är att radera alla bilder, allt innehåll och alla gamla djävulska texter som ligger och skaver som en timerinställd bomb. "Men ska du inte backa up lite i alla fall" sa jacob förbryllat. Nä det ska jag inte sa jag, ibland måste man radera lite av det förflutna, för att få plats med framtiden.

01.30

2012-01-08T01:39:00.001+01:00

Det är så märkligt det här med tiden. Jag drack ett glas coca cola med Maria, sedan så spelade vi ett himmelskt underhållande spel på telefonen, såg lite på en mellanrolig film på TV och så på en ungefärlig kvart blev klockan halv 2. Ofta frågar man tafatt vart tiden tog vägen och väntar på att någon okänd ska dyka upp med ett korrekt svar. Det absolut rätta svaret. Svaret man vill höra. "Den råkade bara rent sporadiskt gå åt när du var upptagen med att skratta."

Jag har nu svårt att sova eftersom det är popcornkärnor i min säng. Eller inte rent fysiskt, men spåren av dem, som jag raskt sopat ner i papperskorgen, stör liksom lite min sömn så här sitter jag alltså. Återigen. Sömnlös och bestulen på de olika förlorade klockslagen. Vad som helst är iof bättre än märkliga okända samtal missat 03,21 och 05 komma en miljard. Jag älskar en sak med mig själv, och det är att jag fan är så djävulskt oromantiserad.

DORIS.

2012-01-07T13:54:00.000+01:00

Sjukdom; Måste städa. Dör. Hittar inte ens mig själv i den här jävla röran.

Syndrom; Kaosartad gardetob. Panikångest. All annan form av övrig ångest. Vart är min KLOCKA? Vart är min ljudlösa telefon? VART ÄR ALLT.

Sympton; Likt en äggsjuk höna som just ertappat en älg stå och sniffa på hennes små kids, glider jag maniskt (OBS; komplett ostressat) runt och letar efter saker. Men jag hittar inget jag letar efter. Jag hittar bara fler saker som är borta. Kort och gott känner jag mig som karaktären från hitta nemo dvs; DORIS. Alltså den stressade doris. Springer runt havet som en fanatisk dåre (jag vet att hon simmar men springer känns bättre nu, ok.) och letar efter något hon omedvetet glömt bort. Suck. Im on TV.

aldrig så bra som då.

2012-01-06T14:06:00.001+01:00

Utan varandra är vi ensamma. Men utan oss själva är vi förlorade.

Det blir aldrig så bra som de gånger då man citerar sig själv. Sa jag någon gång, då jag inte riktigt förstod vad jag menade.

watch the throne.

2012-01-05T21:40:00.002+01:00

Jag har lite panik i och med att det helt plötsligt började snöa utanför mitt fönster. Helvete sa jag tyst (vad jag trodde var väldigt extremt tyst i alla fall) runt 0849 vid centralens tunnelbana och en total främling frågar mig hastigt; Men oj har du tappat något. Hon var kanske 45 eller ja, jag vet inte exakt för jag stod lika förbryllad som en luftballong och funderade onekligen över det återkommande faktum som ihärdigt slog mig; känner vi varandra? Det gjorde vi inte för hon försvann sedan raskt.

Till min fråga. Ska jag åka till paris eller? Ja. Klart jag ska. Tycker ni. Och hälsa på en gammal kompis från USA? Han är snäll och jag är sjukligt uttråkad. Också fattig för liksom i zurich, fick jag en dag dödsångest och bestämde mig för att handla den lamslagen. Så jäkla matt att den inte ens skulle orka bestiga min kropp. Tills jag sedan slogs av en sekundär panik; jag är nu inte bara döende (för andra gången) utan även också dödsfattig. Sen köpte jag en fin smaragdgrön marc jacobsväska och svalde ångern med en klunk äcklig chailatte. Sen åkte jag hem. Men ska jag åka i alla fall? Liksom. Bor ju ändå gratis. Sedan känns det lite som ett tecken med tanke på att jag (inte den som är den och liksom, är sist på bollen men aja. Får väl lov att vara det då.) typ jätteälskar NIGGAS IN PARIS.

så står jag här.

2012-01-03T12:27:00.005+01:00

Stone heart, machine gun, fire at the ones who run, stone heart, loves bulletproof glass.

Hej! Det känns som om jag inte skrivit här på kanske en miljard dagar. Eller en rask sommar. Ni vet hur det är. Nyår klampar på och man ska hitta den mest extravaganta klänningen som existerar så man för en stund kan få tro att man inviger det nya året i den perfekta uppsynen, den perfekta bodylotionen och i de perfekt noppade ögonbrynen, och så blir allt sedan bara så jävla.............. perfekt. Typ. Men så blir man lite full och man inser att fasen, detta nyår, är precis som alla andra och då blir man först ledsen, sen ställd sen skiter man i vilket och inser att alla andra på jorden har överlevt oavsett klänningsmaterial eller ögonbrynform, sen skålar man in det nya året som i princip hade kunnat vart vilket annat som helst och sedan går allt mest i ultrarapid. Folk tjoar, skrattar och så gråter någon i ett hörn på grund av ett uteblivet sms eller den ovälkomna existensen av ett annat, sedan tar en kille i vassa axlar och en så pass markant käke att det går att skära bröd med den, fel skor och så helt plötsligt ställer hon, tjejen som alla går efter och artigt erbjuder sin kavaj, sig emellan två män som krigar som om de aldrig någonsin vetat något annat, om ett par smutsiga skor som inte ens en stelfrusen ekorre vill bygga bo i. Sedan fyllehånglar man med någon och så för en stund tror man ett jisses, detta är rätt, vi ska gifta oss, få ett barn om hundra år och rädda alla djuren från fångenskap och så dansar man. Dansar tills fötterna ömmar och snön lägger sig iskall längs det skära nagellacket och stramar åt i hälsenan, för skorna är alldeles för höga för champagnehalten men det gör inget. Att foten domnar, strumpbyxorna spruckit och att klänningen egentligen inte ens är särskilt fin. För man hånglar under en himmel som är lika svart som hålet ner till kina och så smäller raketerna och man inser att personen som håller en hårt i handen inte kanske alls är rätt. Ögonen är faktiskt inte ens bruna, inte ens mörka utan de är blå och så helt plötsligt får man panik. Panik över att framtiden som så stilla låg planerad som en nyfunnen skattkarta börjar skrynkla sig, och precis som om någon hällt en spade nyeldat glöd över stigarna vittrar allt på en enda sekund och försvinner. Så springer man. Springer tills andetagen inte längre är befriande utan mer som tiotusen nålar som sticker hål i luftvägarna, och man letar efter något att stanna vid för andetagen snart tar slut och klockan har flytt iväg och någon ropar efter Sarah vid en öde busstation och så gör det ont. Ont i hjärtat, halsen, lungorna och alla andra organ ingen kan namnet på och så inser man att man måste stanna. Måste, måste, måste. Så gör man det. För man vet att det är det enda man kan. För man vet att det är det enda man måste. Och så står man där, utan känsel i varken, tår, lungor eller hjärta och bestämmer sig för att nu stannar jag här, tills det förflutna frusit till is.

återkommer.

2012-01-02T08:53:00.004+01:00

Jag tenderar på att försvinna när det rent känslomässigt blir stökigt runt mig. Alltså gå upp i rök. På en sekund, utan att jag själv inser det, förens jag står i en annan stad, i ett par oanvända skor och ska promenera fram en främmande gata jag aldrig tidigare mött. Då kan det gå upp för mig, att jag som vanligt, gjort som jag alltid gör och får samma resultat som jag alltid fått. Jag försvinner för det är så himla mycket lättare än att stanna kvar. Jag förväntar mig inget annat. Det är bara dårarna som begår samma misstag om och om igen, och fortfarande hoppas på en annorlunda slutsats. Ibland får jag ett drastiskt infall som någonstans vittnar om att jag borde gå upp till den första människa jag ser, och be han rädda mig. Eller ge mig numret till en affär som säljer smycken ingen annan burit. Eller som säger till mig vad jag borde göra. Eller inte göra. Ibland förstår jag inte varför folk rent rituellt väntar vid timmermansgatans övergångsställe och fortfarande hoppas, när de egentligen, egentligen längst ner i magsäcken vet att de är försent. Ibland förstår jag inte varför hoppet inte bara kan tystas som vilken annan mediauppblossning som helst. Förgöras precis som då när man illdåigt river upp ett myggbett, den bitterljuva känslan av smärta och tillfredsställelse som paraderar längs ryggraden som en oförklarig mättnadhetskänsla. Blodet liksom pärlar sig i små microdroppar och för varje gång tillfredsställelsen skjuter undan smärtan, kommer smärtan med dubbelt så mycket kraft och så fortsätter det så där om vartannat, tills man väljer vilken som ska få segra.

Jag är så himla trött, alltså inte för att jag har en legitim anledning förutom att det var på tiden att 2011 dog, begravdes och nästintill förglömdes, utan mest för att jag åkt skidor och druckit redbull till frukost och bubbel till middag. Jag måste faktiskt sova nu, i 12 h, minst. Sedan återkommer jag. Det är något av min paradgrej. Att återkomma, och jag har ännu inte bestämt mig för om det är något jag anser vara bra, eller liksom, ni vet, jävligt oerhört dåligt. MEN. Jag kan ju återkomma om det, också. Puss/S.

om att göra slut.

2011-12-29T11:42:00.008+01:00

Jag tycker det är så himla fint när jag får mail av er och ni säger att just nu gör det lite ont i bröstkorgen, just nu är det svårt att ta ett djupt andetag och just nu är det svårt att äta pasta, felix ketchup, smörgåsar med ost eller kanel, och frågar mig vad jag hade gjort. Vad jag hade tagit mig till när man promenerar runt i splittret av sin favoritvas men inte kan kasta reservdelarna. För lite blod i foten är lindrigare än en ihärdig tredubbel hjärtklappning som gör så omänskligt ont att även när de finaste affärerna rear ut de vackraste tröjorna eller när ens favoritklubb spelar den bästa låten, spelar det ändå ingen roll för insidan pulserar som ett skrapat knä och inget vin kan döva smaken av gårdagen.

Jag blir lite rörd när ni frågar mig hur man ska göra, vad man ska promenera för gata, vilka låtar som ska spelas och vad man ska tänka på, precis som om jag hade alla de svaren. Precis som om jag besatt någon överintelligens om förlorade kyssar och botemedlet mot separationsångesten som borrar sig in i kudden och bland lakanen på natten. Precis som om jag visste vad man ska äta för att inte bli en vålnad av sitt forna jag, och utan att må illa på biografer när hela världen drömmer om ryan gosling. Jag blir lite generad när ni uppriktigt säger att det gör så fruktansvärt ont nu, när ni säger att jag kommer nog förbli såhär, drömma om det förflutna och likgiltigt dricka mitt kaffe, tvätta av min spis och borsta mitt hår. Jag blir ledsen över hur några små ord, eller saknaden av dem, kan bryta ner en själ så fullständigt. Hur minnena lägger sig som en lins över hornhinnan och vägrar försvinna bort, även fast det droppar en miljard tårar på kvällen och vinet står dukat på borden och alla i baren letar efter någon att hålla i handen i välstrukna skjortor och målade ögonfransar. Men det spelar liksom ingen roll vem som tyst stirrar sig blind in i ens nacke, som viskar att oj du är nog det vackraste jag sett och hur många gånger man möblerar om badrummet för att slippa minnas, så kommer hela staden se ut och dofta som han eller hon gjorde.

In i det sista klamrar vi fast oss vid det som en gång fått oss att må bra för att slippa ångern och visionen om vad som kunde ha vart, som jagar oss andfådda längs överkasten. Därför är det ibland så svårt att ta ett djupt andetag och agera rationellt, titta på personen man en gång så heligt dyrkat att man hade kunnat ge upp allt man ägde och hade inklusive sig själv, för att slippa göra denna person ledsen, och säga, vi måste slå oss fia nu. Jag måste gå och du får titta åt andra hållet eller gå en annan väg, hur du än väljer att göra, så måste jag gå och du med, så snälla du, vänd inte om för den smärtan, är värre än att bara promenera bort.

Lämna allt i den röran som det var och köp glass eller gå på museum, handla en tröja som inte ens är särskilt fin och säg hej till en främling bara för hans skor var prickiga.

Jag bli uppriktigt smickrad när ni ber mig om råd, för det betyder väl då på något plan att ni anser att jag är en sådan person med vettiga svar. Och det för mig är helt främmande eftersom jag varje morgon halv 8 möter en tjej som stressat letar efter hårfärger som inte existerar och tror att man kan måla över sina misstag med färgglada nagellack. Jag vill inte hävda att jag är varken på det ena eller det andra viset, för alla statuerar till höger och vänster hur speciella och annorlunda dem är och det gör mig bara så matt. Det är inte fult att dricka sitt kaffe med mjölk eller säga nej tack när en främling bjuder en på vin och det vill jag att alla ska förstå. Ingen orkar med en helt manisk och dramatisk person som kan allt om alla, vem som gjorde slut, vem som blev kvar och vem som blev vald sist.

Helt ärligt är jag ju ingen expert, men det tror jag ni är medvetna om, jag kan inte så värst mycket om kärlek (om man nu någonsin kan påstå sig kunna kärlek.) och de jag kan och upplevt, har liksom lite bleknat och liknas vid historier jag någonstans i bakhuvudet vet med mig var fina, passionerade och färgstarka. Men när jag tittar tillbaks idag, är det som om någon dragit med ett suddigummi över åren som gått. Smärtan som en gång triumferade och sakta mördade mitt sanna jag har avtagit och helt plötsligt känns de där bråken i farstun var så himla meningslösa. Sådana bagateller. Sveket och allt det där andra som inträffar när två människor går åt olika håll men vägrar lämna varandra i fred känns liksom varken inflammerat eller påfrestande. Man måste gå igenom lite av varje för att med facit i hand kunna säga att; såhär kommer jag aldrig ha det.

Liksom man måste kunna trampa snett ibland, för att sedan trampa rätt. Och även om du sitter i ruinerna av det som vart och nästan går sönder en gång i minuten av saknad, vill jag ändå råda dig att försöka att inte gå tillbaks. Försök. Man måste minnas att man gjorde slut av en anledning och om det nu är så att man ska hitta tillbaks så hittar alltid ödet en väg. Låt det rinna vatten under broarna, laga mat, skratta med dina vänner, skriv en lista, läs en bok du aldrig annars skulle läst, ge en söt kille ditt telefonnummer, och försök att förstå att det finns absolut inget att förlora. Förutom sig själv om man inte är sig alltid lojal.

Och det får göra ont. Det kommer det att göra, och förhoppningsvis förstår du att det är en bedrift. Det betyder bara att du är mänsklig och att du är en person som låter dig älskas och älska och det är väl ungefär den finaste egenskap man kan besitta. Och så en dag, sådär mittemellan påsken, skavsår som inte ens går att bota med hallonsaft, våren och sommaren kommer du stå i en affär och köpa skor, när sedan den där låten som en gång slog dina sinnen lamslagna går på i bakgrunden inser du att utan att veta om det, är det en ny årstid och det som brukade välta dina organ upp och ner har slutat göra dig åksjuk. Och så är du fri. Fri och jag lovar dig att du kommer kunna äta felix tomatketchup igen, på exakt allt du vill.

bara lite tålamod.

2011-12-28T07:58:00.006+01:00

Jag har fallit in i någon slags krystad hårkris. Jag går numera runt som någon typ av manisk jägare på Åhléns, och klämmer sönder förpackning efter förpackning och ihärdigt letar efter något slags tecken. Är det denna färg jag ska ha? Är detta jag? Pappa sa i måndags när familjen drack vin på anglais att jag måste sluta byta och ständigt leta efter en ny hårfärg. Är denna fin frågar jag hetsigt och drar upp en bild på min telefon på en okänd kvinna i en morotsröd hårfärg. Folken några bord bakom oss skrattar åt ett skämt jag överhörde, inte hela men ca 40% av det och vad jag förstod handlade det om någon som hade gått in i fel rum och avbrutit ett oerhört viktigt möte. Jahapp tänkte jag, dom måste haft en hemskt tråkig jul. Pappa stirrade blint på min fråga medan djn spelade märklig musik. Den gick inte ens att svaja med till rytmen (kanske för att det inte fanns en enda logisk sammansättning av toner, utan allt flöt ihop till en enda stor hjärtklappning.) utan att man blev misstagen för en patient med reumatism, eller en knarkhungrig psykotisk 60tals pundare. Pappa suckade och sa som alla andra pappor skulle ha sagt; du är fin i vad än och att jag snart måste nöja mig, bestämma mig och hålla fast vid en färg. Men jag vet ju att det inte är sant, jag hade absolut inte vart fin i svart hår och inte i mörkblått heller och jag förstår inte varför man måste ljuga om det. Alla passar inte i allt och särskilt inte jag. Sedan har jag i hela mitt 23 åriga häpnadsväckande liv vart blond. Ljus, ljusare på sommaren och nästintill vithårig en gång när jag kom hem från Mexico en vinter för en miljard år sedan. Därför försöker jag nu, ta igen alla de förlorade åren av absolut ingen hårfärg alls medan min syster springer på klubb och stöter på mitt gamla ex som fanatiskt frågar henne vart jag är och om jag mår bra. (Han lär ju ha sett att jag färgat håret, men han nämnde tydligen inget om det) Hon svarar skitbra och indikerar på att klockan är halv 3, hon har roligt och att han suger som varenda gång han blir full tror att man kan spola tillbaks tiden och introspektivt utvärdera vad som gick fel. Det kan jag tala om för dig, allt gick fel och jag vill vara i fred, leta efter den perfekta hårfärgen och sluta bli störd i min dekadens, genom en tredje inblandad som inte ens är inblandad och även råkar vara min syster.

Jag visste inte om att jag var en sådan. En sådan som letar efter den perfekta hårfärgen och särskilt inte heller en sådan som köper konstiga toningar på 50% på åhlens. Jag färgade och klippte mig för kanske 2 månader sedan på salong och när jag betalade 2500 kronor och av misstag såg mig stå och trumma med fingrarna på disken, i den konstigaste av de konstiga hårfärgen, fick jag en sådan innerlig ångest att jag gömde mig bakom en mörkbrun iittala vas. (inte en bra konstig färg utan en dålig konstig färg. Inte en sådan färg som ser obrydd ut, utan en dyr färg som såg ut att kunna sitta på en prinsessa eller en oerhört medveten mellanålders TV hallåa. Jag är ingetdera, jag vill bara äta min pasta pesto en torsdag efter middag och vara komplett och fullkomligt nöjd. Men det tycks vara lite av en omöjlighet och om det beror på att jag är rastlös eller så djävulskt bortskämd låter jag vara osagt. Inte för att det ska ge uppsynen av att jag är pretentiös utan för att jag faktiskt inte vet. ) Jag har ont i huvudet idag övertygad om att om man tänker för mycket kan hjärnkapaciteten överbelastat och påfrestat expandera i hjärnan. Det är livsfarligt eller låter i alla fall livsfarligt, men jag överlever ändå alltid för jag nästan är säker på att jag är odödlig. I alla fall vissa söndagar. Det kan du ju skriva upp.

Vad är detta? Någon slags identitetskris som ilsket bestiger och försöker förinta mitt ego? Jag som gör revolt, mot mig själv? Jag lovade en gång för länge sedan att aldrig ha brunt och inte ens en chans i universum att jag skulle ha rött hår. Jag vet inte om jag är i mitt sannaste jag som blond eller rödlätt? Jag vet inte om jag ska tro på mitt gamla resonemang eller mitt nya. Jag tänkte fråga er vad ni tror men oftast är ni så tysta. Men det kanske jag också hade vart om jag läste en människas blogg som just inte handlar om någonting särskilt utan bara ungefär mest allt annat. Jag tror, hoppas, att mina åsikter är desamma även om min dramainfluerade mentalitet till allt börjar avta känner jag mig ändå relativt nöjd. Det är påfrestande att ständigt vara på väg men aldrig riktigt veta åt vilket håll man vill gå. Jag försöker undvika alla dessa existentiella frågor som härskar i mitt undermedvetna. Jag skrattar så jag kiknar åt family guy på 4an och letar sedan efter spår på att jorden snart vittnar och blir till en påse luft utan själva påsen. Oberäknelig och hemskt medveten om hur nära, men ändå långt bort, meningslösheten befinner sig. Jag tror mina inlägg hade kunnat vara rejält jäkla deppiga men jag tillåter inte det, för även om man ibland gör saker man sedan kommer att ångra, är det bättre att ångra något man en gång verkligen ville, än att göra saker man inte vill, för att slippa gå med ångern. (Trasslig liknelse, men jag är nog lite så. Som ett snöre som trasslat till sig ändå. Det går att få ut det, man får bara ha lite tålamod)

det som är verkligt.

2011-12-25T13:56:00.004+01:00

Jag tycker om när ulf lundell sjunger "var inte rädd för det som är verkligt" Jag vet inte direkt vad han menar men vi är ju så hoplöst livrädda. Bu. När någon frågar om en vägbeskrivning springer vi hysteriskt åt motsatt håll och när någon håller oss i handen är han psykotisk, en dåre, absolut inte frisk, galen och alla andra synonymer. Jag tror vi lägger ner mer energi och tid på att definiera allt som händer i våra liv, än att leva det. Vi vill sätta en etikett på allt och veta den precisa vägen genom alla år. Människor föraktar de som lever sitt liv sporadiskt. De som äter middag utan att ha följt receptet till punkt och pricka. De som blandat ner en deciliter hallon i en skaldjurssoppa. Så kan man ju verkligen inte göra, fattar du väl säger de. Men varför inte då? varför får man inte äta sin middag med en handfull näve bär? Vem har sagt att det ska vara så. En gång för kanske 5 år sedan var jag på västkusten och så sa han men gud, vad kommer hända mellan oss. Vad ska vi göra, vi måste prata, det måste vi verkligen. Och jag sa, men det är ju det vi gör. Hela tiden, pratar. Ska vi prata om att prata? Frågade jag och han skrattade lättat. Hur blev du så lugn sa han och jag svarade inte. För jag är inte lugn inombords, jag är ständigt orolig även om jag inte behöver oroa mig för något, och det är liksom obotligt. Jag har lite lätt accepterat det och efter ihärdiga skavsår från ett par röda converse, en triljon kyssar som smakade så bra att det var nästintill overkligt och några nypor luft genom ett fönster som inte var öppet sa jag "Det kommer att bli som det blir, det är ingen ide att oroa sig."

Det blir det alltid och även om man står uppslukad i sekunden av en kärlek och vill välta hela världen i rädsla, slita i hans skjortärm tills den är lika lång som havet, så är det ingen mening i det. För vad som än händer, så kommer det på ett eller annat sätt lösa sig. Och alltid, så kommer det lösa sig till det bättre. För även om man inte kan inse det i sekunden, kanske det är så att ett par två eller kanske tre år, kan göra det åt en. Helt gratis. Vårt lidande är så himla preliminärt, det kanske är hemskt, ja, möjligen lite barbariskt, men man kommer över allt. Vad som helst. När ulf lundell sjunger "var inte rädd för det som är verkligt" inser jag hur viktigt det är att vara sporadisk och kunna leva i sekunden. Att inte oroa ihjäl sig för morgondagen och smutstvätten som aldrig blir ren. Att inte jaga ihjäl sig efter en receptbok som fått alla guldstjärnor av matrecensenterna eller fanatiskt försöka utvärdera framtiden och varför vintern alltid kommer fortare än väntat. Jag förstår hur viktigt det är att ta vara på dagarna och även om alla statuerar att måndagen är den absolut jävligaste dagen i veckan, kanske vi kan släppa taget om att måndagen just är måndag. Det är bara en överskrift. Ett namn på en dag som vilken annan som helst. Pastan smakar lika bra för det och kyssarna är inte mindre passionerade. Det kan jag helhjärtat lova dig.

julen 2011.

2011-12-25T12:31:00.000+01:00

Bild; Julen 2009-2010.

Igår sa jag till pappa "Jag förstår inte hur världens mest naturliga sak, kan kännas så onaturlig" Det är tråkigt när man gör planer och döden går emellan. Sätter upp en hand i vädret och säger "Jag måste nog, tyvärr, stoppa här" Och så tar det slut. Boken tog slut utan att alla sidor var fyllda. Vi hade fler minnen kvar att sätta i dagar, datum och timmar, och det gör mig ledsen, att boken aldrig blir fylld och att man själv aldrig blir nöjd. För så är det nog, vi blir aldrig helt och fullkomligt nöjda och det finns alltid något att sörja eller irritera sig över. Min granne är en idiot för han absolut aldrig kan lära sig att hälsa, majas matte är blint galen och en sådan skvallerkärring att hon borde få mittuppslaget i Hänt Extra varje måndag. Men min farmor var bäst. Bäst, bäst och bäst i hela världen. Jag vet att hon vet om det, att jag tyckte det och det gör mig lite lättare bland andetagen. Fina farmor.

Idag fick jag ett mail av en tjej och det var väldigt omtänksamt av henne. Jag blir så glad över era fina komplimanger. Så. Idag ska jag ligga i sängen och äta knäck, skriva om kärlek alldeles (stay tuned) snart och prata i telefon. Det är ungefär min plan. Sedan ikväll ska jag dricka vin och skratta naivt och blint strunta i att man kan komma, om man har otur, att bli ledsen. Det är inte ett tillräckligt starkt argument för mig, att ge upp skratten. Det är värt att vara ledsen i bland och ha en ilsken parad i magsäcken, om man sedan får skratta. Skratta så innerligt att när döden kommer och säger "stopp, nu måste jag nog tyvärr avbryta" ska det kännas okej i alla fall. För även om jag inte kan göra några nya minnen, farmor lilla, har jag dom bästa redan.

under your spell.

2011-12-22T21:06:00.001+01:00

Do you know the difference between love and obsession?

And the difference between love and disire?

liksom.

2011-12-22T12:42:00.003+01:00

idag gjorde jag något jag borde gjort för ett år sedan. Hur överlever folk tristessen utan en bra kamera? När jag fyllde år för ett tag sedan önskade jag mig en systemkamera och som turligt är, har jag ju kanske världens mest givmilda och snälla föräldrar, så jag fick en. En sådan canon EOS 1000D. Men för exakt ett år sedan, nästan på pricken idag, så blev den stulen när jag och min familj spenderade jul och nyår i thailand. Jag blev panikslagen (Chocker eller hur.) i och med att jag bestämt mig för att stå för alla fina fotografier denna gång. Allt försvunnet. Minnena bortblåsta och de där 10 minuterna vi gungade någonstans på en märklig restaurang kommer tillslut tydna. Det är hemskt tråkigt men lika sant, tiden förgör minnena och vissa dagar är det väl ungefär det bästa som kan hända, och andra, inte fullt så bra. Hur som helst sa jag inget till mamma, då hon hade kvittot, eftersom jag tyckte det var för jobbigt att få understruket hur obscent jäkla slarvig jag är. Men nu, alldeles nyss, sa jag i alla fall det. Och hon sa, gå aldrig runt med ett problem i ett helt år, litet som stort, och det kan ju tyckas sant. Nu hoppas jag att jag kan få en ny på försäkringen, hoppas hoppas, annars får jag lov att köpa mig en julklapp. Liksom.

de hemskt tråkiga smörgåsarna.

2011-12-21T12:11:00.006+01:00

Det värsta med vintern är att man blir kall om fötterna, dessbättre kan man lätt knöggla på sig ett par extra julestrumpor, men sedan, till den mer kniviga situationen; inte ett par endaste skor passar. Inte något par. Och det, är det absolut värsta med vintern. Nej men jag ljög. Igår åt jag middag på en restaurang som hette La Luigi på söder. Kan det ha varit så? Minns inte, glömmer bort allt lika fort som jag memorerar något. En kille jag en gång träffade sa att jag kanske möjligen, att han nästintill säkerligen kunde fastställa, att jag var något av en guldfisk tillfångatagen i en kvinnokropp. Jaha sa jag, okej men det kanske jag är då. Jo sa han, dina ögon är oproportionerligt stora till ditt ansikte och ditt närminne, ditt oexisterande närminne, är precis som jag säger, inte närvarande. Men det är gulligt sa han och vi fortsatte äta rostade smörgåsar med smält ost på och titta på dumma debatter på TV. Sådana debatter man helt ärligt blir bestulen på hjärnceller av. Det var oerhört idiotiskt av oss att fortsätta. Men precis som med programmet var vi fast i något som bara kändes naturligt, för det jämt och ständigt hade vart så. För att vi alltid kollat på det, för att vi alltid ätit osten kladdig och för att det hade blivit så oerhört, oerhört, jobbigt att stänga av den. Konsekvenserna hade blivit värre än att uppriktigt erkänna att det här, det är ju bara skit. TV:n, de ljumna kaffet och de hemskt tråkiga smörgåsarna. Man klamrar sig fast och nöjer sig med mellanmjölken för att slippa rentvå sina känslor med sanningen. För då kanske det ter sig så, att man får lov att duka sitt matsalsbord med endast en enda uppsättning av bestick.

Sitt aldrig ner bara för man kan få mjölksyra av att stå.

romantiserade skavsår.

2011-12-20T11:52:00.005+01:00

Jag panikerar klockan halv 9 på tunnelbanan. Lite smått nitisk börjar mina händer gräva runt i min väska. Tyst, stilla och oerhört medveten om folks nyfikna blickar tar jag det extra sakta. Jag känner mig igenom vartenda litet fack, söker runt bakom varenda liten miniatyrbok och halvtomma/halvfulla handkrämstuber. Min obrydda falska uppsyn stillar folks hungriga blickar, de söker sig vidare och hoppas på att möta någon form av teater såhär på morgonen. Det är en lögn. Paniken i det ögonblicket som överrumplar mig när jag inser att min telefon är borta får mig att vilja högljutt skrika "Vart är min telefon!?!?!?!" På en kanske hundradelssekund matar min hjärnan igenom all dess innehåll, sms, konversationer, lögner, besvikelse och så även sanningen. Den som alla så storartat ber om, kräver, ja uppriktigt slår sitt inre blodigt för. Den är borta. Sanningen är stulen och min kropp låser fast sig som en gammal cykelkedja. Jag skulle hållit fast vid lögnen.

Jag har så extremt svårt att behålla lugnet. Det spelar liksom ingen roll vad det rör sig om. Tiden, ett par håliga strumpbyxor eller en telefonsvarare klockan 03. Jag grips alltid av panik och tror det värsta. Svarar inte min mamma på första signalen kan jag bryta ihop övertygad om att hon krockat med ett rådjur på e4:an eller badat i havet och drunknat. Även fast det är vinter. Även fast det inte finns något vatten. Även fast det är is.

Dagar som idag, då min telefon försvann i 2 minuter dog jag lite. Någonstans mellan odenplan och hötorget hade jag då deklarerat för mig själv hur mycket bättre mitt liv hade vart om jag nu bara hade haft kvar min telefon. Hur hemskt mitt liv snart kommer att te sig, hur ensam jag kommer bli. Och hur tysta nätterna kommer eka. Om jag bara kunde få tillbaks den, så skulle jag aldrig någonsin igen äta rött kött eller dramatisera skavsår. Sedan hittade jag den och jag glömde alltihopa samma sekund som den landade i min hand igen, då jag istället började oroa mig för cvitamin bruset jag nu tagit några dagar och imorse glömde. Herregud, kommer jag dö nu, har min kropp ställt in sig på att få dessa extra tillskott och så nu, idag, glömde jag, tänk om jag får biverkningar eller. Och så fortsatte jag. Fortsatte runt och rent maniskt grävde bland mina tankar, tills det var dags att kliva av. På vägen ut stötte jag ihop med ett apotek och just idag var det ingen kö, folk verkade allmänt friska och ingen hade varken dålig hy, karies eller problem med inåtväxand hårstrån. Jag handlade ett rör cvitamin brus och tog två bitar, för att kompensera förseningen, och svalde ner det med vatten i en liten gratismugg från hörnet vid receptpreparaten. I samma sekund som jag svalt tabletten och kastat muggen slogs jag av ett obegripligt obehag i magen. Jag är helt tillsmid med min tillvaro just nu.

Oavsett hur många telefoner som försvinner, hur många gånger jag innerligt lovar mig själv, hur många gånger jag knuffar bort han jag egentligen vill behålla och pekar på dörren och säger; gå, oavsett hur många gånger jag står utelåst, oavsett vad det än nu kan vara, så oroar jag mig aldrig någonsin så extremt mycket, som de gånger, då jag absolut inte har något, att oroa mig för.

min prickiga, spräckliga värld.

2011-12-19T21:59:00.003+01:00

Idag pratar alla om Kim Jong II. Eller snön som lagt sig på marken som missfärgat sockervadd. Idag talar folket koncist om de antagliga kommande lokaltrafiksförseningar som snart kommer råda och dominera våra saldokvitton, som någon slags andra Stefan Ingves Hitler. Åh herregud, vi är så inskränkta. Jag blir faktiskt livrädd för mänskligheten. (För döden, och att mitt hjärta ska sluta slå, också, självklart.) Jag blir hemskt och obegripligt rädd över hur tragiskt formaterade vi är. Jag med. Säkert mest av dem alla. Jag får ju en smärre andnöd revolutionerande i bröstet, panikångestattacker och andningssvårigheter när någon sätter sig på min avsedda middagsbordsstol. Jag är styrd, men vetskapen av till vilken anledning, fördel eller nackdel är för mig helt okänd. Tur att Kim Jong II dog idag för vad katten hade vi annars pratat om? Så vitt jag vet trafikerar tunnelbanan som den ska och ingen dåre har hotat med att spränga mc donalds eller stadshuset. Måste jag förklara för jag orkar inte? Jag har lite tappat lusten på ordet och det gör mig så himla ledsen, för jag älskar ju det här. Mest av allt gör jag det, men just så känns allt så trögt. Jag vill skriva och att en miljard ska läsa. Hela världen och kanske något parallellt universum därtill, men så slår det mig, hur liten, livrädd och medveten jag är. Jag är obegripligt medveten och det stör mig så överdjävligt att jag varannan dag skriver ner det absolut innersta på dessa rader och läser igenom det tre hundra gånger. Bara för att jag någonstans ska överbevisa för mitt diktatorliknande alterego att jag visst kan. Visst, visst, visst kan det. Hursomhelst postar jag ju det aldrig men än så länge så får det vara okej. (Jag stör mig på alla dessa bloggare som skriver en mindre självbiografi och framställer sig själv som någon slags heroisk martyr. En till självbiografi från diverse a b och c kändisar och jag slutar handla böcker. Med risk för att låta som någon pumpad idiotisk dubbelmoral idiot, låter jag detta ändå stå kvar. Mitt liv är en saga, fastän dom inte existerar, och det är en saga för jag vill att det ska vara en saga. Mina måndagsmornar är inte gråa dom är spräckliga, prickiga och exakt som jag vill ha dem. För, att jag bestämt att ha det så. Sedan kan jag inte vara direkt pumpad heller för jag har inte pumpat något på min kropp. Jag gillar inte folk som gör det, men jag har inget emot dom. Förstår ni. Mamma sa att hon inte förstod för jag talar emot mig själv, men ärligt, vem fan bryr sig, kim jong den andra tredje eller vad det nu än var, har dött och stadshuset står fortfarande kvar. Det om något är att fira)

Jag är seriöst riktigt, fanatiskt, obarmhärtigt trött idag. Jag höll på att bli fälld av en klädhäst inne på HM och innan jag förstod att det inte var en kött och blodbaserad individ som höll på att bryta av mitt högerben, var jag i god väg på att verbalt stycka vederbörande. Det blev pinsamt för en tjej med korallfärgade byxor såg det här och hennes hjärna sa i princip till mig; du verkar inte riktigt klok. Aja. Jag beskyller allt idag på att jag är trött. Så trött, trött, trött och nu är klockan snart 23 och jag sover ändå inte. Jag vill ha någon att beskylla. Jag tror förresten att det är en överlägsen kvinnlig majoritet som läser min blogg, den känns liksom mer kvinnolämpad, om man nu får könsdiskriminera på det viset. Men det vore roligt om det också fanns killar som läste? Någon?

innerligt och helhjärtat.

2011-12-18T14:00:00.004+01:00

Igår fyllde Rebecca 23 och jag låg raklång på mage på mattan och sa aj aj aj min mage, efter att ha ätit 3 bitar tårta. Elin stirrade surt på mitt infall och ansåg inte annat än att det var mer än rättvist. Jag hade nämligen blivit utsedd som tårtskärare och inte en enda stackars bit stod rätt. Jag ska fan visst gifta mig hör du det, sa elin sarkastiskt och en parad av grön, gul och rosa sockerkakslinkade tårta låg som en förfallen cirkus på hennes blåa tallrik. Självklart svarade jag, det lovar jag dig och hon återgick att nöjsamt smaska i sig resten. Vet ni att jag har världens bästaste finaste vänner. Faktiskt. Det känns ens dumt att statuera för det är ungefär lika alldagligt som en måndag i början av varje existerande vecka. Jag, Carler, Michaela, Nathalie, Rebecca, Jessica, Elin, Maria och Caroline. Mina fina små älsklingar jag tyr mig i mer än något annat. Alla har blivit så extremt vuxna, stryker skjortor på söndagar och storhandlar mitt i veckan i närförorter för extrapriset på selleri är för bra för att bara låta passeras. Jag är 23 år men absolut inte mer än så, jag älskar att analysera det förflutna och att koka pasta med parmesan, pinjenötter,olivolja, vitlök och ruccola och äta det framför en film man kan relatera till. Helt plötsligt känner man sig mindre ensam med alla dessa konstiga infall och fobier som paraderar genom hjärnan. Jag tror alla har dem, men det är väl inget man direkt stoltserar med att man besitter. Jag har massa men önskar att jag hade färre. Särskilt panikångesten för den är förödande en söndag eller onsdag. Jag känner mig så brutalt skyldig när jag på en övermannad tunnelbana letar efter min puls vid halsen. Det är inte så att jag tror att jag är död, utan det att jag behöver ett konkret bevis på att jag lever.

Jag har berättat så extremt mycket. Reflekterat och poängterat och vissa dagar hävdat att jag ska bli vegan och raka av mig håret, måla naglarna i bara gråfärgade toner och endast äta röd mat. Jag har berättat om brustna hjärtan, rödvinskyssar, ånger och förlusten av något man en gång ägde. Även allt detta, känns det inte som om att jag direkt avslöjat något om mig själv. Jag har ingen aning om hur ni ser mig, vem ni tror jag är och vad jag står för. Ofta skrattar jag, ännu oftare skrattar jag åt något banalt och helt obefogat. Jag har ständigt bråttom även fast jag har hela dagen så tar tiden alltid slut snabbare än jag räknat med. När jag lyssnar på musik och går samtidigt känns det som om att jag skrev låten och att jag är texten. Vet inte direkt varför. Jag kommer från hässelby där jag vuxit upp med alla ovanstående. Vi har bott en kvart och ibland när man har bråttom tio minuter ifrån varandra. Efter ett tag flyttade min mamma till solsidan med sin kille. Där jag sedan bodde länge, länge. När huset såldes och alla mina minnen och saker stod ihoppackade och klara ville jag inte gå. Så en sista gång lagade jag pasta (som vanligt åt jag den på golvet) målade en teckning och tog ett sista simtag i poolen. För det måste man göra, ta farväl alltså. Av allt och alla när den tiden är kommen. Även om det så är en hemsk, hemsk person, man inte ens önskar sin värsta fiende att möta, måste man vinka av denna också. Gör det, tro mig, det blir så himla mycket lättare att paketera det förflutna i bakhuvudet om kapitlet är slut, punkten är satt och boken är stängd. Det kan jag faktiskt innerligt och helhjärtat lova dig.

annars hade vi klibbat fast i varandra.

2011-12-17T10:52:00.002+01:00

Det är tisdag eftermiddag och kaffet i kannan har precis stått tillräckligt länge för att antingen tvingas påvärmas eller kastas bort. Förglömmas ner i ett avlopp och blir ersatt med ett identiskt nytt. En kopia på originalet som aldrig funnits. Varför har alla musikalistiska indierockare van-skor? Jag såg av misstag en youtube video och det bara är så, kanske leder dessa någon mindre illegal konspiration som endast existerar för att förföra våra sinnen. Vi inspireras av människor som går åt höger när hela världen är på väg till vänster. Vi förälskar oss i han som tuggar sin mat 26 gånger och sedan sväljer. Utan legitim anledning förutom det faktum att magknip gör ont. För ärligt, det är väl ingen som på riktigt tror att vi med ögonbindel kan sätta ut vartenda födelsemärke på hans rygg, bara för det att hans namn delar plats med vårt på dörren vid brevinkastet? Jag undrar när det ska bli inne att vara snäll. Att promenera hem utan skavsår, i ett par bekväma skor, utan att det regnar, utan att mittbladet i vår favoritbok är utrivet och utan denna ständiga längtan efter paris och rödvin. Men det är väl bara ett hopp om en illusion vi skapat för att försäkra oss om vår tillräcklighet. Jag har bara en enda ton på mina ögon och det räcker så. Vi älskar ju snön som landar i vårt ansikte och sakta kletar ut den vi innerst inne vill vara. Den vi låtsas vara när middagarna står dukade och alla samlats i hörnet för att utvärdera en keramikskål i samma storlek som en mindre labrador. Ingen bryr sig egentligen men alla å:ar systematiskt i kör och stirrar sig febrilt blind på något så patetiskt att etthundrafurtiotvå missade samtal klockan nollfem känns som ett kokt ägg på en söndag. Vi älskar ju i badkaret hemma bara för att det knappt går att ta ett fotbad där i och vi gör slut med dom vi djupast, ärligast och innerligast älskar, för att slippa dagligen bli bedragen av tanken att ensam stå i ett tomt sovrum med skrynkliga lakan. Mind is a razorblade.

Det är tisdag och jag kokar kaffe. Även fast jag inte gillar det så bubblar det ständigt gediget på pannan. Ibland gör vi saker som vi inte vill bara för det känns bra att veta att vi fortfarande har makten. Makten att om vi så behagar, bli djursrättaktivister och rädda världen från all ondska som läcker ut på gatorna som koldioxidhöghaltiga avgaser. Jag vaknar och stirrar på mig själv i badrumsspegeln. Tiden har vart snäll eller jag möjligen lat, vissa besparar den, men det får man absolut inte någonsin, under några omständigheter, hävda. Då är man äcklig och inte mer värd än en amöba som kletat sig fast i möglet från ett gammalt START-paket. Jag tar två steg och slänger mig in i din famn som ett litet barn. Som ett femåring barn som just gått vilse på en flygplats och för första gången blivit uppmärksammad på känslan av övergivenhet. Ensamheten i ett övermannat rum. Alla främlingars blickar som promenerar rakt igenom en för att sedan, söka sig vidare. Det är inte dig han letar efter, inte längre. Vi äter rostade smörgåsar med twix på bara för att osten är slut. Det spelar ändå ingen roll, vi äter för att distrahera oss själva från att klibba fast i varandra på ett parkettgolv och sedan bli kvar där i en, två eller fem dagar, så tur är det, att osten är slut men twix finns.

Det är svårt att säga det magen hävdar. För då kommer det sig ibland att det börjar brinna på hornhinnan och vätskefyllda små pärlor av ånger trillar på golvet , till ingens förfogan. Tårar är som magens revolt mot något som trillat ner i oss, som inte borde vara där. Det är hemskt äckligt detta, men igår tänkte jag att; att gråta är lite som att invändigt kräkas. Att göra sig fri från något dåligt som vissa gånger av misstag, andra inte, lyckats försköna sitt yttre och trilla ner i oss. Fast det inte borde. Vissa dagar kokade jag faktiskt kaffe liggandes raklång ensam på parkettgolvet, fastän jag inte ens gillar det något särskilt, fastän jag inte borde dricka det, fastän, och så kan jag fortsätta så, hur länge som helst. Men det är inget jag tänker göra. Det är inget jag strävar efter att upprätthålla. Ibland måste man, hur överdjävligt det än känns, ställa sig upp och slå ut det där gamla kaffet. Kasta bort kannan och ställa en stor skål med russin där istället. Byta ut ett minne mot ett annat. När man för länge ältar gamla saker, om och om och om igen, och man frågat varenda liten vän hur det kommer bli, och sedan målat upp en slags andrahansverklighet, och sedan igen, fortsätter att älta, har man redan förlorat. Mot sig själv. Världen är så himla ologisk, det är egentligen det mesta och så, men man får ta det för vad det är. Okej. Lova mig det. Smakar kaffet äckligt och golvet är för hårt. Vila på soffan och drick en kanna saft. Försvinner dina favorittights och du letat i varenda liten del av stan, låt det vara. Låt det gå. Låt dem vara försvunna och sluta fundera. För fundera, det har du ju redan gjort. Fundera kan du, du har ju redan alla svaren.

2011-12-15T17:25:00.001+01:00

Det är hemskt jobbigt att mobilblogga, sen tycker jag det är himla töntigt (för mig) att blogga från mobilen om jag inte har något viktigt att statuera. Typ att Obama skulle ha dött eller så. Idag kan jag dock med gott samvete säga; fan vad jag ska gå på coldplay i augusti! Jag och anna köpte biljetter i eftermiddags, kort efter tog jag ett foto på mig själv och skickade till mamma "ser du hur utomjordiskt jävla glad jag är!" förresten läste jag lite ur min gamla blogg och min fråga till er är nu; finns det någon här som är kvar och läser sen "stephanieochcaroline" tiden? Skriv tuppen ja, för jag vill så gärna veta. Kram och klapp!

de vuxna.

2011-12-14T16:03:00.004+01:00

När man är liten har man bråttom. Bråttom att förstå allt. Man har hemskt lite tid över att skriva ner sina läxor, bädda sin säng och memorera antalet städer i Europa. När man är liten kliar sockorna i pjäxorna även fast det är sommar och griffeltavlan i skolan kommer aldrig någonsin, oavsett vad folk säger, vara orsaken till att man kan laga pasta carbonara mitt i natten eller åka till london och gå på julmarknad, bara för att snön inte kommer i sverige. När man är liten skrattar man åt en undertext på amerikanska fastän man inte vet vad den betyder och hoppar hopprep i led, även fast man i smyg, inte tycker det är så särskilt roligt. När man är liten sitter man på lektionen och läser i hundraåriga böcker, någon galen man författade på en vecka när hans själ trasade sönder, (Den dagen då han hade bestämt sig för att förändra allt. Den dagen då han hade kastat ut de blommor som hängde som en halvmåne i vasen på matsalsbordet. Dagen då handdukarna inte längre hängde rakt och dagen då kaffebryggaren kokade sönder plattan. Dagen då allt började och det förflutna fick gå till historien för de som hade tid. Dagen då inga försenade bussar kunde stoppa morgondagen. Dagen som skulle ha blivit den första.) och försöker förstå. Förstå det som inte står någonstans, varken längst bak i facit eller bland raderna i innehållsförteckningen.

När man är liten är världen konkret. Platt, konkret och himlen är blå för att den ska vara i samma färg som vattnet, och tårar rinner när huden på knäskålen går sönder, för att asfalten är vass och hjälm för de som inte använder parfym. När man är liten är skolgården helig. Ett team där alla delar några få kvadratmeter av skratt och dinglande hästsvansar. När ingen direkt ser på räknar två eller kanske fem barn sekunderna på varsitt håll och försöker bota den där klumpen i magen med massa skolmatsalsmjölk. När man är barn får man inte ha en klump i magen, när man är barn får man bara dricka mjölk när man är törstig och när man är barn får man bara titta upp mot himlen när man trott sig se en fågel. När man är barn måste man skratta åt en spindel som fastnat i fönsterkarmen och tugga tuggumi när någon erbjuder. När man är liten får man inte vilja vara stor och när man är liten måste man vara som alla andra. Ha gula byxor och lyssna på beyonce och önska sig Date parfym. När man är liten oroar man de vuxna om man sitter längst bak i klassrummet, eller längst fram, om man inte tuggar tuggummi, eller tuggar tuggummi. Om man läser sina läxor, eller inte gör det, lånar böcker frivilligt eller glömmer dom på bussen hem. När man är liten måste man vara som de andra för som barn ska man inte oroa sig. Den tiden kommer, säger dem, de vuxna.

jo.

2011-12-13T22:23:00.000+01:00

Det här med kontraster, är inget jag behärskar.

lite i det förflutna.

2011-12-13T11:58:00.008+01:00

Igår somnade jag bredvid två män i valstrukna skjortor från Schweiz. Inklämd bredvid mina nyinhandlade böcker satt jag på ett överbemannat plan och tittade ner på mina beniga små knogar. Jag försökte distrahera klaustrofobiångesten som sakta gör varje andetag neurotiskt, lite likt någon som av misstag misstagit sömntabletter för alvedon och panikslaget väntar på att tröttheten ska slå ut. Jag är mycket väl medveten om att jag inte kommer dö, men det är liksom hundramiljarder procentigt omöjligt att övervinna paranoian. Jag är alltid livrädd att jag ska få en panikattack i ett litet, smalt begränsat utrymme där jag inte lätt kan ta mig ut. Jag tycker mest synd om alla de stackars människor i periferin som då skulle tro att jag är blott galen på en måndag och innerligt undra vad som traumatiserat mig så själsligt. Jag är ca 1,70, metallallergiker och har rött hår. Det är allt. Jag bär ändå klocka för om jag inte skulle göra det hade jag nog antagligen vart i paris eller någonstans där inte alla träden ser likadana ut eller staden sover 5 av 7 möjliga dagar i veckan. Idag är det måndag fastän det egentligen är tisdag. Det finns inte så mycket mer att tillägga om det faktum och sedan kommer ju helgen snabbare om tråkiga dagar förfaller.

Idag ska jag äta pasta men som om jag aldrig var ämnad att promenera dessa gator har jag tappat bort restaurangerna. Måste man äta på vapiano om man vill ha ost, pasta och ett glas coca cola? Jag har redan fått skavsår av mina dr martens skor och det har väl kanske gått tre kvart eller lite som kön i till ett samtal man helst vill slippa. Jag köpte dom en dag när Serena jobbade och jag gick en mil. Säkerligen och minst sagt en mil gick jag och överallt stod det små hopfällbara stånd och blockerade vägen. Jag hade absolut inget emot det eftersom jag inte direkt var på väg någon särskild stans. Istället hamnade jag i en juvelbutik och för att fira julen, jesus och allt annat som händer när himlen blir likvit och tomten klampar på, köpte jag ett smycke. Ett silversmycke identiskt till serenas och efter att de noggrant utvärderat och påpekat min extremt lilla, nästintill obefintliga, handled gick jag därifrån med en liten påse och en förödmjukad kroppsdel. Hon hade tio minuter innan gripit tag i min arm, precis som om hon var i god väg att avrätta den eller skälla ut mig för bedrägeri eller stöld så sa hon adekvat "Your watch date is 2 days after" Det är ju så uppenbart att jag lever i någonslags förgången verklighet? Nej det kan inte vara möjligt sa jag högt fastän jag egentligen visste att det ungefär var lika möjligt som om att jag skulle gå vilse strax på gatan nedanför. Hon ställde om den och jag tackade innerligt. Plötsligt kändes allt lite bättre, som om någon puffat till mig i ryggen och jag av misstag, hoppat över ett svart hål som alldeles för länge ihärdigt blockerat min gångväg. Sedan gick jag hur som helst, vilse.

bokhandeln.

2011-12-12T18:52:00.004+01:00

Det bästa som finns är när man går mitt på en gata som är lika främmande som ett tåg som inte direkt ska någonstans, och hamnar i mitten av en hundraårgammal bokhandel. En sådan som säljer allt som alla människor någon gång bör läsa och sådant som borde brinna i sällskap till julglöggen och paketen ingen direkt vill ha, men som bara ligger under granen för omslagspappret var dyrt.

"The past is the only dead thing that smells sweet."

Zürich.

2011-12-08T06:15:00.001+01:00

Jag hatar flygplan. Ångesten kommer krypande som ett svart orosmoln så fort planet börjar rulla. Maktlösheten gör mig helt paranoid. Ajdö.

i mitten av ett konstigt hav.

2011-12-06T21:01:00.003+01:00

Åh, när det blir såhär. Jag hittar absolut ingenting och det mest fantastiska är att när jag gav upp och drog ut en gammal låda som hade dammat igen och gömt en liten del av en mobiltelefon (Den delen som blev kvar när jag stod på en gata i USA och kastade mitt ex mobiltelefon i marken och grät en miljard teskedstårar. Hur den hamnade i den vita lådan med gröna handtagsknoppar på, det minns jag inte.) hittade jag min kåpa. Dödens kåpa jag köpte på götgatan. Den är funnen och det är faktiskt hemskt märkligt. Den har nu vart borta i säkert ja, fem månader eller ett år och så idag, just idag, hittade jag den igen. Det är ett tecken, den får följa med till Zurich på torsdag. Som ni ser försöker jag packa och som nämnvärt statuerat så gillar jag ju inte att packa. Tror det lever kvar sen barntiden, då jag slaviskt bodde varannan vecka hos mina föräldrar. Fy tusan för det hörrni. Så ska jag aldrig ha det igen. Man blir ju om inte kroniskt förvirrad, rätt knäpp av att byta miljö så ofta. Nej, det borde inte vara mänskligt att förvandlas till ett brev bara för man inte är tillräckligt stor att laga pasta pesto.

Jag lyssnar på julmusik nu och det känns rätt surrealistiskt. Jag har aldrig gillat julen, varken jag eller alexandra, men detta år, trots allt överjävligt, känns det rätt okej. Sist jag träffade serena var det jul och jag slog försiktigt in en rosa kopp i tidningspapper jag köpt på en butik i fashion valley i san diego. (Ja, det heter på riktigt så, googla det.) Så det känns högst aktuellt att åka till henne nu. Och skriva nya minnen. Visst ändå. Imorgon ska jag göra livmodersbiopsin, orkar inte tänka på det nu ändå, så då har jag bara bestämt mig för att inte göra det. Det är underskattat, att faktiskt göra det man vill. Just nu vill jag inte så då låter jag bli. Måste packa klart ikväll och tiden tar slut så djävulskt fort. Det varierar det där, det med tiden och tidsstölden. Jag hoppas att jag hinner skriva något vettigt lite senare, men om inte, imorgon.

dom i caféköerna.

2011-12-06T16:19:00.002+01:00

Det äckligaste jag vet är otydlighet. Tvetydighet. Människor som trampar runt i skorna i kvadrat och säger "mjo, mja, kanske, mh, hm, vet inte" De som inte kan beställa ordentligt i caféköer för de innan måste få ett grundligt utlägg på alla kaffesorter. Bönor, export, fyllighet,rost, ålder, konsistens etc. När sedan kön ringlat sig som en julsång på sista versen, folks strumpor kliat och tiden jagat macchiatomaskinerna matta ger folk sedan upp, för ingen orkar vänta på någon som inte ens själv vet vad den vill.

Ikväll tänkte jag skriva om. Ni vet vad. Pussar, jordgubbskrig och att bli utelåst med någon som ändå får en regnig eftermiddag att bli sen. Eller uppbrott? Att invändigt dö, göra slut, spy fastän magen är tom för att man såg en bild en främling man en gång kände. Allt det där alla, oavsett, måste pulsa sig igenom. Vad vill ni helst läsa om?

märkt.

2011-12-06T09:45:00.002+01:00

Jag vaknade i natt av att jag promenerade. Minns inte vart, men någonstans vid badrummet eller så. Jag ertappade mig själv och någonstans mitt i natten stod jag i ett hudfärgat nattlinne och försökte leta efter en bortsprungen hundvalp. Min hundvalp. Verkligheten slog mig efter vad som kändes som en miljon år senare, och först då insåg jag att jag varken hade en hundvalp eller borde leta efter något särskilt. Möjligen "dödens kåpa" jag en vinter köpte på Monki för att distansera tårarna som rustade upp som ett tredje världskrig i mina ögonkanaler. Ja, den om något, borde jag leta upp eftersom den inte längre hänger på galgen i min garderob. Jag kanske haft inbrott eller gömt den i sömnen. Jag vet inte, för jag minns inte, men förlusten känns överkomlig och mamma statuerade sedan också att jag ändå aldrig klädde i den. Jag tror hon ljuger för hon så gärna vill projicera hennes skjortor och rosetter på min fasad men jag skakar bara på huvudet obrytt. Hur blev du så svår, säger hon och jag ryter att jag fan inte är svår. Jag klär bara inte i att se ut som en upprustad midsommarstång. Oavsett årstid. Och det är faktiskt så himla tråkigt av mig att säga det men sanningen är inte alltid rolig. Jag klär inte i jeans och partytopp. Jag ser dum ut. Förlöjligad och hemskt ointelligent. Jag stör mig på "toppar" och folk stör sig på mina skosnören. Okej deal ändå, jag läste imorse om dom två journalisterna som sitter häktade i Etiopien i väntan på sin dom och min garderob har aldrig känts mer irrelevant. Du kan ha klackskor men jag tackar artigt nej och det får räcka så.

Här är fingret som lovat. Jag testade ringen i söndagskväll och råkade sedan somna med den. Den som lyckas med att sätta en ring på mitt finger, oavsett metall, och jag inte får en allergisk reaktion liknande ett brännsår, ska jag gifta mig med, även fast jag aldrig ska gifta mig,så lovar jag. Det måtte vara ett tecken då, tänker jag, att denne person och jag, ska leva och dö ihop. Typ.

pasta och klinkersgolvet.

2011-12-05T12:31:00.010+01:00

Imorse vaknade jag av fingret igen. Mitt ringfinger. I lördags var jag på inflyttningsfest hos min syster, och dessförinnan på hagagatan 12. Vilket sedan visade sig att vara hagagatan 18. Min pappa skulle bli orolig om han överhörde det. För sådana exakta saker. När jag säger fel och högljutt pekar på en kontinent som inte existerar och drar upp ett krig som aldrig inträffat och hänvisar på distrikt som aldrig ägt rum eller tid, och återberättar det med en innerlig och genuin entusiasm och engagerar mig passionerat i detta som jag då kastat ihop i min hjärna samtidigt som det bubblar överkokad ärtgrön broccoli på spisen. Då, ungefär exakt just då, blir min pappa hemskt orolig. En gång för länge sedan en vinter när mina föräldrar var i Dubai satt jag på vårt klinkersgolv i köket på slalomvägen i saltis och väntade på att det skulle bli natt. Det var kallt och jag låg sedan på ett prickigt lakan bredvid en en frigolitfylld nalle jag fick på astrid lindgrens barnsjukhus första gången jag gjorde en gastroskopi för min magsjukdom. Äckligt ord, gastroskopi, men jag hittar inget substitut för det så jag får väl helt enkelt bara lov att vara ärlig. Jag hostade och på golvet låg min telefon inbäddad i en strumpa och ett nässpray jag aldrig egentligen använde, utan bara hade där om jag fick för mig att jag inte kunde andas i och med nästäppa. Jag är ju lite manisk vad gäller ångest och panik, särskilt andningen, och de nätter det var som värst fick jag blunda och räkna till 10 och sedan dricka ett glas ljummet vatten och låtsas som om att det var sommar. Det var ju vinter och imman lade sig på rygg längst fönsterna, och de dagar då jag bakade lussebullar kunde man kanske om man hade tur urskilja en ponny eller krukväxt i glasrutan. Mina hälsenor värkte, som de alltid gör när jag fryser och jag letade hela tiden efter något att plocka undan, så jag skulle slippa städa upp mig själv. Jag somnade med ett öppet fönster för min dåvarande kille antagligen var full och gick runt på stan och sedan skulle sova i min säng. Jag gav han inga nycklar för jag är och kommer nog alltid vara livrädd för inbrott, tjyvar och allt de där eländet. Så han fick istället ropa genom fönstret att han var hemma nu. Dom stunderna är som bortblåsta, det enda jag minns är väl pastan, klinkergolvet, kylan och den ständiga andings-ångesten.Vi var inte direkt lyckliga, vi var sysselsatta. Ja, upptagna med att inte vara ensamma.

Idag är det måndag igen och tillbaks till mitt ringfinger. Ni kanske tror att jag ljuger? Att jag hittat på att jag är allergisk mot alla existerande metaller. Åh kan det inte bara få vara så. Jag kan gärna titulera mig till lögnare? Ska posta en bild på fingret sedan bara för att jag älskar att ha rätt.

Jag lovar.

2011-12-02T08:56:00.005+01:00

Förutom att jag glömde min telefon hemma höll jag på att bli överkörd av en blå buss vid odengatan. Jag stötte på malin och hon sa; men jeeesus vad mycket kläder du har på dig. Jag kommer kanske minnas de orden till den dagen då jag tar mitt sista andetag. Folk vid bussen och de som köper varmkorv i köer som är helt bisarra brukar ofta påpeka att jag ska gå hem och sätta på mig något ordentligt istället. Inte stå här i mitten av vintern i ett par nakna ben med lite svart tyg över.

"Flicka lilla. Fryser du inte? Jo visst, måtte du väl frysa? Hem med dig och sätt på dig något ordentligt."

Så tittar de på mig med en blick som vittnar om att jag skulle gå runt i ett par för stora skor och leta efter spår av våren. Hallå vill jag lite lätt knacka dem på deras axel. Jag är 23 år och har oerhört bråttom, förutom att jag absolut inte äter korv så känner inte vi varandra. Bara så. Inom vissa jargonger glömmer folk bort att främlingar är just främlingar. Okända och mycket möjliga dårar, som kan gå runt med ett eldat strykjärn i väskan eller en uppsättning av miniatyrer av marionettdockor. Jag vet inte direkt vad som är värst men det är väl lite beroende på veckodag, klockslag och mängden dagliga missade samtal på telefonen. Frånvaron av en särskild manlig jeanssort kan förvandla vilken tisdagseftermiddag som helst till Jurassic Park eller den där sista scenen i lejonkungen när alla djuren flyr.

Jag har lugnat mig lite. Om jag nu ska använda ordet lugn. Jag är inte helt tillsmid med min tillvaro just nu men kan vi lämna det så. Eftersom det är fredag och allt. Jag har druckit några glas coca cola med alexandra och malin och vi skrattar åt en kille som en gång blev anhållen för fortkörning i London och hette Harry Potter. Egentligen vet jag inte vad det är som är så särskilt kul, men ibland behöver man bara så innerligt och lättat skratta, även fast nyheterna står på i bakgrunden och jorden fortsätter att snurra på som en diskmaskin. Jag har insett att inget blir bättre av att jag analyserar sönder dagarna som passerat och styckar upp minnena, för att se om jag kan komma ihåg något som inte borde vart där. Det som är, får liksom vara så.

Det är ingen idé att ångra något, okej, ångra inget. Ibland blir man arg och man skriker på någon i farstun; Jag ångrar dig och alla dom dagarna men det man egentligen ångrar är sig själv. Att man inte sa nej. Eller ja. Eller gick. Eller dammsög golvet lite renare. Att man inte lät shampooflaskorna ligga i ett monopol på golvet eller att man inte stannade hemma den dagen då regnet försökte dränka husknutarna.

Jag ska sova tidigt ikväll, kanske dricka några glas coca cola till med mina systrar och spela kort. Kanske prata om sådant man redan egentligen begravt eller bara rent av bara strunta i det. Jag är fortfarande lite rädd, det är jag, även om jag vill vara omänsklig och stark och innerligt hävda; Jag klarar det här nu! Så är det svårt, för man tvivlar, det är mänskligt och hemskt dumt. Men jag klarar det, jag är så säker man kan vara utan att vara helt befogat säker, det går bra och fint och jag kommer skratta då och vara så nöjd med allt även fast ketchupfläcken på tröjan skriker i shopcentrumen och luvan kliar bak i nacken. Jag är faktiskt säker. Jag lovar.

Klockan 11.

2011-12-01T14:20:00.002+01:00

(Jag på en krossad gata i California.)

Det är märkligt. Livet. Som Lars Winnerbäck sjöng. Helt ärligt kan jag inte längre säga att jag gediget lyssnar på honom. Han är bra stundtals, när man vill spä på känslorna. Vilka som. Hat, lycka, kärlek, ilska, tårar, eufori. Vad du vill. Han är möjligen lite för mycket av allt, och mest av sig själv. Han skriver ju fint. Absolut. Men det gör vem som helst, som kan, så att säga.

Igår slog klockan 11.00. Som den brukar göra ca 50+ minuter efter 10. Och jag drack en kopp thé. Som jag inte brukar göra. Det var kallt ute och mascaran hade kladdat sig fast i mitt hår och målat en sjöhäst på min kind. Vinden och fransarna tillsammans blir till en sjöhäst eller en enhörning, eller ungefär vad man vill. Jag statuerade precis att ja. Olika farmor och farfar dör och går bort varje dag, lastbilarna fortsätter att låta när man promenerar under broar, och gamla förälskelser går över sedan med åren. Det är bara så det är och man måste ändå skratta, vara glad och ha en liten plan b ihop vikt i fickan. För dagar som i måndags. När trottoaren är för hård, musiken för hög och händerna för torra. Ja, så ska det vara bestämde jag mig för.

Så ringde det från privat nummer och jag har alltid haft en oerhört konstig inställning till privata nummer. När jag var lite yngre trodde jag alltid att det var någon galning som ringde för att skälla ut mig för diverse bagateller. Men eftersom det typ var en miljard år sedan jag var liten så svarade jag i alla fall. För det är så man gör. Man svarar när någon man inte vill prata med ringer och man svarar när någon man vill prata med ringer. Men det bröts. Konstigt tänkte jag och försökte komma på vem det kunde vara, men jag hann inte direkt fundera mer på det för det ringde igen och jag svarade och då sa en röst; hej. Och jag sa hej tillbaks och för en sekund trodde jag att det var från en kemtvätt där jag glömt hämta ut en gammal klänning som hängt där i 10 dammiga månader, eller från mc donalds, kanske hade jag glömt min plånbok där alldeles nyss eller så var det en tant som skulle ringa till sin bank och hamnat fel. Hamnat hos mig precis innan kl 11 när jag drack thé som jag inte ens ville ha, och bestämt mig för att jag måste acceptera att lastbilar brummar och att bananskal förmultnar.

Efter kanske knappt 4 minuter la vi på och då satte jag mig ner på golvet som en liten boll. En boll på golvet under en himmel som aldrig tar slut och bredvid en vägg som separerar verkligheten utanför från sekunderna här inne. Jag försökte slå mammas telefonnummer men mina tårar dränkte displayen och suddade ut mitt synfält till en stor luddig ljus plupp. Det var upptaget och jag skrev såhär "Mamma, du måste ringa mig, det är viktigt" Och så ringde hon upp och sa; hej älskling och jag sa att en tant nyss ringde från läkarhuset och att de hade fått tillbaks mina cellprover på livmodern och att de hade hittat en avvikelse.

Jag vet inte ens vad det betyder. Hon i telefonen sa att de hittat en avvikelse och så sa hon att jag fått tid för en biopsi på livmodern den 7 december och så sa hon att man kan frysa cellerna om det nu visar sig vara något dumt, och att det finns medicinering och då sa jag stopp. Medan jag grät. Stopp nu snälla du, klockan var alldeles nyss 11 och min farmor har dött och jag har ont i varenda muskel. I varenda liten del av kroppen. Jag kan inte orka det här idag, säg inget mer nu för då dör jag. Här på en gång.

Så grät jag ungefär i en miljon timmar. Vad det kändes som. Igår. I en miljon dagar och år och jag grät så mycket att mitt täcke såg mörkblått ut och mina ögon höll på att klistras igen. Jag grät enda tills pappa tog med mig in i bilen och sa; nu kör vi till sjukhuset. Jag gick av och knackade på dörren två gånger, och bet mig i tungan så hårt att det darrade vid mitt knäveck. Sedan sa hon hej lilla du och jag sa hej och så grät jag och hon gav mig ljusvita näsdukar med blåa blommor på. Fastän jag innerligt strävade emot tårarna kändes det så lönlöst att sitta inne på dom för ju mer tårar jag förbrukar desto mindre har jag kvar att spilla.

Det är märkligt. Skrämmande, märkligt och obehagligt hur livet ter sig. Jag vet inget alls nu. Om jag borde gråta lite till, för säkerhetsskull, eller sluta strypa min kudde och istället skänka pengar till rädda barnen och bete mig anständigt. Tvätta ansiktet och ta på creme, använda lippsyl, kamma håret och äta min smörgås med två skivor ost och tänka ut vad jag ska packa med mig till Zurich nästa torsdag. Jag känner mig lika stor som en myra, möjligen en sten men absolut inte större än så. Igår var det tisdag och allt kändes så mycket bättre, för snart skulle vintern gå bort och jag ska hälsa på Serena och så träffade jag en söt kille härom veckan, och även om jag inte sett han nu på ett tag så är det okej. För han kan få vara söt någon annanstans. Det gör faktiskt mig inget .

Sedan blev klockan nästan 11 och min kropp har aldrig känts så obefintlig. Jag är livrädd, lite som känslan som innefattar sig i magen när ett plan får en sådan kraftig turbulens att coca cola burkar och jordnötter hamnar på golvet och i folks handbagage. Hjälplös och panikartat försöker jag tänka ut vad jag ska packa med mig till Schweiz, jag försöker vara glad och så. Att skratta åt en man på canal+ som igår som halkade på ett bananskal och micra min middag ikväll, även fast jag någonstans vet att jag likaväl hade kunnat äta den djupfryst. Jag försöker vara glad och ge uppsynen av att jag bryr mig något innerligt om den nya bodylotionen från Biotherm. För det kanske inte är någonting. Det får inte vara någonting, för det vet jag inte om jag kan orka just nu.

M&M

2011-11-30T09:39:00.004+01:00

Hej! Åh, idag mår jag typ en miljard gånger bättre än igår. Och i förr går. Döden är så oerhört jobbig för det går inte att relatera den till något. Jag kan inte iscensätta känslan, så när farmor dog fick jag en sådan hemsk panik att jag inte visste om jag skulle stå still, köpa varmkorv eller ta ett tåg till en plats jag inte kommer ihåg namnet på. Det är konstigt hur man kan bli så extremt chockad och ställd över något som är så jätteväntat. Jag visste att farmor skulle dö, inte när och varför men ändå, att tiden snart var slut och att hon var trött. Hennes små händer ville inte vinka och säga hej längre och då blev jag så arg att jag istället grät så mycket att jag tillslut tryckte in mina naglar så hårt i handflatan att dem lämnade kvar 4 små illröda preliminära ärr, för att jaga bort tårarna med en annan smärta. Nu är mormor kvar, men inte här i stockholm, och jag saknar henne varje dag. Ingen av mina mor/far föräldrar bor/bodde i sthlm. Farmor och farfar pensionerade sig tidigt och flyttade till Australien och bodde där i 15 år. Sen tröttnade dom, sa dom. Fast jag vet att dom egentligen tyckte det blev lite för påfrestande att vi fanns i Sverige och dom i en värld upp och ner. Nedanför trottoaren och en miljon meter åt fel håll. Vi kunde inte hälsa på så ofta som vi ville för 1 vecka på andra sidan jorden är lika lite som en sekund i rusningstrafik. Då köpte dom en finfin våning i spanien i stället och där har jag bott på sommarloven med mina lillasystrar, plockat snäckor, haft ner en porslinsvasar, ätit M&M, spelat kort med farmor och farfar och sett på när farmor stekt pannkakor till oss, vid frukost. Ungefär allt det där man gör när man är liten och hungrig. Där fanns dom lite närmare men fortfarande så pass långt bort att kylan inte äter upp en när det blir jul och himlen likvit.

Döden är läskig och svår att förstå, men lika påtaglig som en mössa i kyla när det väl händer. Nu är de båda borta, någonstans jag inte vet var, och jag kommer sakna att ha ner prydnadssaker och äta pannkakor bredvid dom och skratta så det kiknar i magen när farfar solidariskt varje dag rökte pipa, och talade på ett sätt som vittnade om att han befann sig någonstans på 1700 talet iklädd en smaragdgrön velourkappa. Döden är dum och jobbig och borde sättas i fängelse men nu vet jag ändå någonstans att de kan få vila i frid tillsammans utan att en tvingas lämnas kvar och trampa runt i det förgångna.

den 29 november 2011.

2011-11-29T22:42:00.003+01:00

Blä på denna dag. Igår åt jag, alexandra, jackie och malin moule till middag och godis, chips och dipp till efterrätt. Eftersom mat är äckligt när man har ont någonstans är musslor bra för det syns inte om man lämnar kvar. Inte för att det hade spelat någon roll hemma hos alexandra och jackie på krukmakargatan. Jag somnade på divanen bredvid en brun stoppad skinnhund och en amerikanskrippad lexingtonkudde. Malin väckte mig och sedan somnade hon och jag och jackie i sängen på rad. Systematiskt låg vi allihopa, förutom alex som sov i soffan, och drömde konstiga saker oberoende av varandra. På mindre än 10 minuters marginal hade alla lyckats gå upp på olika klockslag och försvunnit ut på trottoaren som luktar av den sista novemberkylan som lamt ligger som ett täcke över gatorna. Idag är ingen bra dag. Även fast jag tyst skrattade åt en man som fastnade i sitt eget skosnöre i farstun igår, kiknade det inte i magen som det brukar. Den är ockuperad och jag har inte för avsikt att göra revolt. Hej då tisdag.

måndagen idag.

2011-11-28T21:04:00.004+01:00

Imorse när jag vaknade var det måndag. Den ihärdiga första dagen som ständigt, vare sig man sitter i en liten pöl av rädsla och tårar eller skrattar så innerligt att man är lite nervös att någon i pereferin ska få för sig att man tappat befattningen, klampar på och stöter undan alla helgdrömmar. Imorse var det endast måndag. En måndag där tandkrämen hade fastnat i min brunvirkade tröja. En måndag där kylan bitit sig fast i min nacke och bestämt sig för att stanna där. En måndag som oavsett, alltid berövar söndagen, och solidariskt, behåller tisdagen.

Idag var måndagen då jag inte åt lunch med min pappa. Idag var måndagen då jag skulle skrivit om kärlek. Idag var måndagen då jag skulle gjort allt annat. Ett nytt pass, kastat ett brev som frodats i mitt våld för länge och ändrat överskriften på ett namnlöst worddukument som skvalpar i min data. Men idag var istället dagen då min farmor dog och då jag gick igenom hela stan med tre svarta mascarastreck på kinden. Varför sa du inget, sa jag till Alexandra och hon svarade att man inte kommenterar någons yttre när det fortfarande finns spår av tårar kvar i ansiktet. Jag drog på munnen och drack lite chailatte. Inte för att det var särskilt gott utan för att jag försökte distansera mig från verkligheten som emellanåt gör så djävulskt ont att mardrömmen känns lindrig.

Det är läskigt hur man kan bli bestulen på ett organ man inte trodde man besatt. Alla dessa banala men i sekunden högst rationella saker som tillslut blir så obefintliga att man skäms. Enda in i benmärgen. Så djupt in att tårarna inte ens känns värdiga. Min farmor är död. Orden smakar som taggtråd doppat vinäger i min mun och jag vill bara hosta upp det. Kräkas ut det och sedan så ska det vara klart. Precis som när man ätit något dåligt, man mår illa en sekund och sedan när bacillerna kommer upp igen droppar det en tår ner i toaletten men sedan är det bra så. Klart och himlen förblir blå. Mamma sa att livet är så skört. Så himla skört och man måste vara varsam och skratta så mycket man bara kan. Ge och absolut inte nöja sig med bara att ge. Idag var måndagen då jag skulle gjort så mycket annat. Så hemskt mycket annat att jag glömde att på en försenad tunnelbana kan alla sekunder försvinna och ta slut. Att på en utspilld kopp kaffe kan någons ursäkt inte längre vara giltig. För den hann aldrig att komma fram.

Glöm inte att säga allt det där du tänker för dig själv i duschen bredvid shampooflaskorna och dove-krämen. Glöm inte att säga det där du ville ha sagt på kakelgolvet bredvid en man som sjunger om hjärterdams sista sång. Glöm inte att vara uppriktig mot din egen spegelbild. Glöm inte att berätta hur det innerst inne känns, för när kaffegästerna gått hem och musiken tystnat, bryr sig ingen om hur maten smakade och hur servetten var vikt. Glöm inte att vara uppriktig, för ibland är det försent.

ungefär alla som är mjuka och snälla.

2011-11-27T23:12:00.002+01:00

Jag satt och tittade ut genom fönstret. Jag letade inte direkt efter något särskilt, men om en komet hade landat på trottoaren utanför hade jag häpnats och tagit ett kort på den med min telefon, och sedan postat bilden på facebook. Vad är detta och vad gör den på gatan? Hade jag febrilt frågat och sedan poppat popcorn alldeles för länge och analyserat ett gammalt obesvarat sms som ligger latent i magsäcken och skaver som en liten microdel av en nagelfil. Jag hade solidariskt styckat varenda punkt. Varenda versal. Letat efter dolda budskap mellan det intetsägande och kokat ihop en egen sammanfattning. Sedan hade jag sett på TV och ätit en rostad smörgås med 4 bitar smält marabou chocklad på. För det tycker jag är gott, men aldrig något jag skulle äta offentligt. Sedan hade jag läst svaren om kometen och bestämt mig för vad som är sant.

Människor har så svårt att vara uppriktiga. Är jag tjock i denna? Är min kille verkligen en bra kille? Borde jag sluta byta deodorant? Vad som. Vad du vill. Jag tycker man ska försöka lyssna på sin magkänsla. Det är faktiskt så, att absolut ingen, känner dig så bra, som du känner dig själv. Det är ett tråkigt konstaterande eftersom det är ungefär det kommersiellaste man kan hävda. Men ibland behöver inte saker vara svårare än så. Ibland behöver man inte äta sina middagar baklänges, klia upp gamla sår och endast lyssna på en enda låt i taget. Allt behöver inte vara upproriskt och paradera emot alla normer. Bara för man skrattar åt en man som drar ett roligt skämt eller tar bussen hem när man är trött är man inte mindre åtråvärd. Okej.

Jag måste sova nu, mina ögonlock rycker bort verkligheten och medan jag skriver om kometer och deodoranter avbryter 12 elefanter mig genom att klampa in och dansa balett på min näthinna. Godnatt. Just ja, en sak till, jag tror aldrig jag nämnt hur mycket jag älskar hundar. Ungefär de flesta som är mjuka och snälla. Ungefär alla.

det värsta.

2011-11-27T10:12:00.002+01:00

Det ungefär det värsta som finns, förutom död, förödelse, hjärtkross och frossa, är att inte kunna somna. Hinner inte skriva nu, men sedan. Efter jobbet. Då.

vad jag ska göra.

2011-11-24T15:27:00.004+01:00

Vart tar kaninerna vägen på vintern? Fryser inte dom ihjäl när trafiken stannar och julafton som fortsätter firas och valsa på, även fast kalenderbladen faller som höstlöven i oktober? Jag vill inte att deras långa öron ska frysa till is och att någon ska snubbla över en kaninfamilj bara för det inte är sol och ringar på vattnet.

Jag ska 1) Köpa en fin-fin kalender. En sådan som man kan klistra in saker på raderna som faller ur minnet som pastavatten i en sil.
2)Jobba hela helgen. Tidigt och alldeles för sent för mina trötta ögon. (Odd molly sales out.)
3)Snart åka till Zurich. Jag vill åka nu nu nu. Ni kommer älska serena, min fina vän, hon ser ut som ariel och skrattar åt exakt allt. Hon talar inte illa om någon och hon tycker man ska vara snäll. Och ärlig. Det är två egenskaper man tar för givet, men tänk efter, inte alls finns det många som är genuint snälla och uppriktiga utan avsikter.
4)Svara på frågor, jag tycker om att bli frågad, men inte att svara.
5) Spara mina pengar. Jag tycker inte om att spara, för då kanske man vaknar en dag och inser att man inte ens vet vad man sparar till. Jag älskar att köpa chockladkakor och blanka nagellack när tiden går sakta.

Det var väl det. Jag kom på just i sekunden. Jag tonade mitt hår igår, nu är det rött. Fin-rött kallar jag det. Jag gick förbi mig själv i ett skyltfönster och jag reflekterade inte ens över min egen spegelbild. Oj det där är ju jag tänkte jag förundrat. Jag vet inte varför jag färgade det, alla säger att det är såå såå fint, fast jag vet inte riktigt om de bara säger så. Ibland gör man det, säger saker.

2011-11-23T20:14:00.000+01:00

Im losing my favorite game, youre losing your mind, again.

dom små låtsasärren.

2011-11-22T20:45:00.001+01:00

Visst är det otroligt när man går tillbaks längs somrarna som paraderat snabbare än ens födelsedag på snabbspolning, och inser att man inte kan hitta det där man letade efter. Ögonblicket. Då när man var som lyckligast, hade daimglass på klänningen och resterna av gårdagen i hårbotten.

Oftast är det så att vi skapar ett sinnestillstånd i sekunden och sätter en överskrift på klockslaget. "lyckligaste dagen i mitt liv" sedan ett, två tre och fem år senare hittar vi inte tillbaks till just den där dagen. Hur vi än vrider och vänder på fotografierna, minnena och alla de där låtarna som bokstavligt promenerat in bland våra organ och vänt upp och ner på lungorna och stulit en bit av våra hjärtan kommer de inte vara detsamma. Vi människor är preliminära. Vi tror att vi är så sårbara, sargade från tårarna och ensamma. Men faktum är att allt det där är en lögn. Vi överlever oavsett och tro mig när jag säger detta. Tiden läker alla sår. Alla jävla ärr bleknar och sedan en dag när man minst anar det, är dem gamla borta och nya har infunnit sig, för att sedan även de också, bli ersatta. Tiden är en tjuv, men vi är bedragaren och det kommer fortsätta vara så, för det är så vi valt att ha det.

Vill ni att jag skriver om ngt särskilt? Kanske? Vad isf?

jo.

2011-11-22T18:31:00.004+01:00

Det är ett sådant ironiskt påfynd det där med att man ständigt trånar efter det man inte kan få. Sedan när man inser att man kan få det, någonstans bakom cykelställ och försenade tunnelbanor, är det så hemskt ointressant att det är omöjligt att övertala sig själv till det man nyss ville.

Ett så kallat; ofrivilligt inbördeskrig i hjärnan.

Jag har slutat lyssna på den, anyways.

rädd.

2011-11-18T09:31:00.006+01:00

Jag är rädd för mycket. För de mesta som kan välta ens värld upp och ner, så tefat, parfymflaskor och olästa brev hamnar överallt där de inte ska. Jag är livrädd för att ramla och slå mig, att snubbla på ett oknutet skosnöre för att klockan alltid går som den behagar, och ramla framför en lastbil. Strumpbyxorna spricker, knät blöder och läppen kommer aldrig le som den brukade. Däcken som rullar även fast de inte borde och alla andra i periferin som hejdlöst skriker "Nej!" tills orden inte längre spelar någon roll . Jag är livrädd för att blir förföljd. Att stå under en gatulykta som inte ens döljer de fina linjer av tiden som promenerat under ens ögon, och bli överfallen av någon människa som är så innerligt och uppriktigt galen att han kan slå en människa blodig bara för att det är onsdagkväll. Jag är så hemskt rädd för att bli själsbruten. Att gå vilse på en gata som inte existerar och tappa bort mig själv och vem jag är. Jag är rädd för att sluta undra, läsa, tycka och bry mig. Att ge upp och stirra på himlen i två dagar i streck och leta efter anledningar att dricka tio kannor saft, förutom det faktum att det är gott. Jag är rädd att få skavsår av en kärlek eller tvärtom. Jag är rädd för att komma hem någon dag om en herrans många år och förstå att jag måste sluta köpa badskum och istället febrilt handla upp alla flyttkartonger som någonsin existerat. Att beslagta tillbaks mitt hjärta jag så naivt gav bort, bara för att jag måste, måste måste måste göra rätt, fastän jag egentligen innerst inne, inte vill. Fastän jag egentligen innerst inne bara vill göra fel och lägga mig i sängen igen och sova över den dagen. Glömma och låtsas som om att det bara var en mardröm, som tillslut går över. Fastän jag vet att det är omöjligt att skratta åt en smörgås som blev kolsvart i rosten när hela golvet är fyllt av ruinerna av sveket.

Jag är livrädd för att dö. Att försvinna och förglömmas och aldrig någonsin igen minnas de stunder som man svor på att aldrig ge upp.

Jag är livrädd för att bli sjuk. Att komma hem och titta på den gråflammiga gatan nedanför mitt fönster och förstå att den inte är densamma. Att de sakerna som en gång var mer aktuella och relevanta än djurplågeri och massmord nu är så banala att det trycker lite i hjärtat när jag tänker på det. Jag är livrädd för att få ett uppriktigt svar och hur man kan berövas på alla vintrar, vårar och somrar, medan gatorna nedanför förblir oberörda, precis som innan, även fast allt annat förändrats. Teet är inte längre detsamma även fast vattnet är kokat på samma sätt och örterna har samma etikett.

Jag läste på Annika Marklunds blogg om hur hon hade fått reda på att hon har livmoders cancer, och även om jag inte läser hennes blogg frekvent kändes det helt uppåt väggarna galet. Hon verkar vara genuin, ohälsosamt vacker, skriver texter som får ens innersta att vittra och så helt plötsligt har hon cancer. Inte kan väl en sådan fin människa få cancer? Jag har ingen aning om vem hon är, hur hon firar jul eller vem hon blir arg på när bussen inte kommer i tid eller så, men det verkar som att inget av det där spelar någon roll. Vem man är. Hur man är och vad man gör. Det är så hemskt orättvist och det bästa man kan göra är nog att acceptera det. Livet är orättvist och fortsätter framåt oavsett vems tårar som droppar, vems hjärta som sargas och vems liv som beslagtas.

Jag är så himla himla rädd för att dö. Någon sa en gång till mig att det kanske är därför jag har en sådan manisk panikångest. Jag vill liksom inte dö, inte ännu, inte inom en snar framtid. Jag har svårt att gå ovis eftersom jag tycker att det borde finnas svar på allt. Allt som är existentiellt. Att universum inte tar slut får mig att kännas som om att jag blivit slagen hårt i huvudet med bara luft. Eller en klase bananer. Något som inte gör direkt ont, utan något som lämnar ett avtryck, som inte går att tvätta bort.

hjärnstopp.

2011-11-17T10:46:00.004+01:00

Har lite av ett hjärnstopp. Vet inte vad det är för något, men det låter roligt och lite krystat på samma gång. Jag har insett att jag på nätterna försöker bestämma mig för vad jag ska drömma. Helt allvarligt. Jag läste någon gång för en miljard år sedan när jag gick i gymnasiet att alla intryck och upplevelser man absorberar under en dag måste bearbetas, de viktiga ska lagras i små etiketterade viktighetsmappar i hjärnan och de irrelevanta ska sorteras bort någonstans i det undermedvetna och sedan sållas ut. Lite som en databas. Jag undrar ju givetvis vad som får stanna och vad som får gå. Vad klassificeras som viktigt och vad är totalt onödigt. Bestämmer jag latent det eller finns det någon slags mall hjärnan går efter? Smutsiga strumpor? Adjöss. Pböter? Hello. Tänker ni också så? Kanske, kanske inte. Ibland får jag lite panik, i och med det faktum att folk läser vad jag skriver. Jag glömmer lätt bort det eftersom oftast är ni tysta som små möss. Smyger in och ramlar runt bland raderna, tassar på tå in och ut och undrar uppenbart någonstans; Jahapp. Vad tänker tösabarnet idag då. Jo idag tänker jag på att jag inte vill bli gammal, få rynkor och tycka extrapriser på chiquita bananer är veckans höjdpunkt.

den laxrosa tröjan.

2011-11-16T10:05:00.004+01:00

Mitt hår har börjat trassla sig och det gör det på grund av den påtagliga icke existensen av min gamla hårborste. Jag vet inte vart den tagit vägen och jag orkar helt ärligt inte leta längre. Ju mer jag letar desto fler saker hittar jag som är borta. Förstår ni. Det är som att gräva i ett gammalt minnessåll. Jag fiskade upp en gammal laxrosa tshirt som absolut inte tillhör mig, den tillhör mitt förflutna och att stöta på den i mitten av november en morgon då jag retar mig febril på frosten, och är så långt borta från nakenbad, ihärdiga myggbett och caféköer som ringlar sig värre än kinesiska muren, känns passé. Jag kände mig naken. Avskalat blottad, som om jag någon gång svurit på att tröjan sved sönder min kropp värre än missiler från andra världskriget så vips, står jag öga mot öga med ägaren mitt på gatan och jag försöker dra mig att minnas varför stämningen är så krystad. Allt går ta mig fan över, det är sanslöst. Makalöst, sanslöst och befriande de dagar då man tror att döden är ett faktum. Tröjan är så innerligt förbrukad och förgånget att jag lite i panik knöglade ihop tyget till en liten boll och la den under tre sidenlinnen från odd molly. Syns den inte, finns den inte. Jag bestämmer mig sedan för att den ska slängas men inte nu, inte just nu i denna sekund, för klockan går, topparna droppar och håret är så innerligt jävla trassligt att jag hade kunnat smuggla en koalabjörn i det. Allt annat är viktigare än den där tröjan och på en sekund har jag glömt den vilket jag inser då jag senare på tunnelbanan ser en vacker kille stå i samma tshirt. Synd. Synd ville jag säga, på ett sådant vackert ansikte. Nu kommer vi aldrig dansa tango nakna i varandras famnar. Inte på grund av tröjan utanför jag bara inte vill. Inte med dig, inte i den tröjan. Jag har redan en sådan. Och den passar inte längre. Inte ens på nyårsdagen eller när influensan bryter ner mina sinnen. Den är passé, bara förgånget, och duger inte ens att torka spya med.

2011-11-14T09:51:00.006+01:00

Förutom att det är hemskt kallt ute mår jag illa som ett litet djur. Överallt luktar det nybakta bullar och glasyrgräddade scones och jag kan inte sluta lokalisera närmsta toalett. Jag gick tillbaks till Kruuse och fick färga om mitt hår. Jag sa att jag var hemskt missnöjd och det är ju aldrig roligt att höra men livet är väl så, antar jag? Nu är jag hur som haver nöjd, så nöjd en frusen illamående gravt bakisinfluerad 23 årig tjej kan bli en måndag som idag. Jag borde ha vilat i fredags, eller i lördags men istället vilade jag varken på torsdag, fredag eller lördag och ångesten igår var så brutal att jag trodde jag skulle omkomma när min vänsterhand somnade i reklampausen på Walk the line. Det är ett tecken tänkte jag och undrade vilka som skulle komma på min begravning. Jag åt ett paket nudlar kl halv tolv på kvällen och det var det enda jag ätit på hela dagen insåg jag, jag är ohälsosam och det får man sona för i framtiden. Jag sov dåligt och vaknade alldeles för sent, jag tog fel shampoo i duschen och efter att ha fått deklarerat för mig att mitt hår är slitet och vittrat får jag prompt endast använda det där specialshampoot jag köpte för en smärre förmögenhet på salongen. Klockan halv 7 imorse hade jag glömt bort det och det absolut viktigaste var att tvätta bort helgen, inte något ekologiskt shampoo som väger mer än en häst och luktar dyrt konserveringsmedel.

Jag är döende idag alltså. Illamående och döende. Det är så jävla olägligt. Det enda som är bra med den här dagen är att jag ska äta mcdonalds till lunch och att mitt hår absolut inte är blont. Det är väl det, om något.

2011-11-12T13:48:00.002+01:00

Helvete vad jag hatar att ta vuxna beslut. Bra beslut som bara är bra för dem är rationella och realistiska. Jag är ingen optimist, jag är en drömmare. En naiv sådan och en person som hatar att vara försenad men aldrig gör något åt det.

Jag är höjden av otur.

Aja. Vi har i alla fall varandra. Jag och oturen.

jahapp.

2011-11-09T21:51:00.001+01:00

Hej!

Färgade håret idag.

På Kruuse/Co på sibylleg.

Ser typ ingen skillnad.

Men är 2000 fattigare och 3 timmar livskortare.

Nämen.

Är inte den som är den.

MEN.

Ringer tillbaks imorgon och berättar för de, att antingen får de fixa färgen på mitt hår. Eller så vill jag ha mina cash tillbaks.

(Önskesägande)

Fan att jag är så feg.

Har för avsikt att skita i det nu. Mitt fegande. Förlåt men jag hade kunnat färga detta snyggare själv, med en hårtoning och för 200 spänn.

Tråkigt för mig.

Men mest tråkigt för dem.

(Hon som färgade mig var duktig osv. Men jag är inte nöjd och då borde man få veta det väl? Jag skulle inte vara elak för intet. Tänker inte vara det heller. Vill bara vara uppriktig. Detta blev inte så bra/snyggt/skillnad eller något. Jag som hade läst sådana exemplariska recensioner om dom. Aja. Kanske bara är mitt hår som suger.)

Godnatt då.

Underskattad låt;

2011-11-08T20:47:00.001+01:00

The proclaimers - 500 miles (im gonna be)

Äkta megapepp låten. Dör.

kullersten i zurich.

2011-11-08T10:47:00.005+01:00

Jag är impulsiv. På så sätt orkar jag ofta inte med att ge saker eftertankar, det är så tråkigt att ångra sig och helt ärligt, så är ju det ett val man själv gör. Jag ringde till Kruuse/Co på sibyllegatan och sa Hej. Jag heter stephanie och jag är trött på mitt hår, och trött på min gamla frisör, det låter som om att jag är trött på allt men jag är egentligen nog bara mest trött på mig själv. Så nu tänkte jag klippa mig och färga håret. Nu nu nu sa jag, och hon skrattade och sa ja men då kommer du hit imorgon kl 16 och jag svarade, det gör jag verkligen. Så nu är det så alltså. Jag kommer inte vara blond på ett tag. Förändring är ju så himla kul. Man vaknar och ser en ny silhuett i spegeln och så plötsligt vågar man säga till den där jävla idioten som själ ens sömn om nätterna att han kan gå och hänga sig. Typ. Bara för man såg annorlunda ut en morgon då nyheterna stod på i bakgrunden.

En annan sak som är roligt är att jag bokat en resa till Schweiz den 8 december. Min gamla rommie från de tider då jag bodde i Cali bor där. Serena, i zurich bor hon och jag googlade faktiskt helt ärligt bilder på staden för jag vet inget alls om schweiz förutom att de har ost, chocklad, tillverkat min klocka, joddlar och har feta skidorter. Jag blev i alla fall hänförd av landskapet. Hemskt vackert och hela staden såg ut lite som gamla stan, med broar, cafeer, små secondhand shoppar, nattklubber och mästerliga restauranger. Jag stannar i 5 dagar och jag vill se det man bör, äta god mat, dricka dyrt vin och köpa ett par skor, en jacka, byxor eller en sammetskjol. Rutiga handskar och en originell väska. Sedan vill jag handla smink? Det är något jag ständigt gör utomlands, även fast märkena är detsamma och prislapparna identiska handlar jag hellre läppstift och mascaror i främmande länder än på NK bredvid ett torg där det florerar massa äckliga skator på.

Den 3 december har min syster och jackie inflyttningsfest på söder. Jag tycker det är befogat och sedan kommer jag då gärna då dom har eliminerat bålens fattiga existens. Bål är verkligen hemskt äckligt och typiskt svensson svenskt. Jag hatar Sverige men ändå bor jag här. Alla är missnöjda och hatar sina liv och ibland gör jag det med men jag står i alla fall för det. Sverige är så tråkigt eller så är jag bara klar. Om Serena vet något om ett jobb i zurich så drar jag på en gång. Adjö, hejdå och vi ses aldrig igen. (Jo så klart men jag orkar verkligen inte med Sverige. Nyfiknaste landet i världen. Man kan fan inte ens ljuga om sanningen för alla snackar så mycket. Aja! Hejdå)

6things.

2011-11-07T19:21:00.002+01:00

Ska;

1) Ta reda på varför jag är allergisk. Det är något fel på mig. Jag har alltid misstänkt det. Att jag ska dö. Att jag ska dö för tidigt pga någon konstig oförklarlig sjukdom. Jag är livrädd för att dö och kommer vägra. Är rädd att jag ska få cancer och allt sådant.

2) Färga håret osv. Bajbaj håret! Kommer sluta vara blond nu. Jag är trött på det. På min spegelbild. Jag vill ha en revolution. Ett tag tänkte jag gud vad hemskt om jag blir missnöjd men sedan bestämde jag mig för att hellre är jag missnöjd och vågat än missnöjd och fegat. Hur roligt är det. Att vakna, kamma håret, ta på äcklig mascara som säkert innehåller mer konserveringsmedel än burkkonserverna och sedan se ut som man gjorde, och har gjort, så länge man minns. Det är som att äta samma gamla nudlar och sedan gå och lägga sig besviken för de inte blir godare med tiden. WAKE UP LADIES.

4)Få ut min medicinjävlesfansatan. Jag är besviken. Ingen så till mig att "du ska göra allting själv och ingen kommer förenkla något för dig." För fan vad det är sant. Alla är så jävla upptagna med sina egna smutsfläckar, skrynkliga lakan, finnen på hakan, obetalda räkningar, fyllehångel etc. Jag med. Men ibland tror jag att allt cirkulerar runt mig och när jag inser (ungefär jämt) att det inte gör det, blir jag uppriktigt stressad. Jag hatar apotek. Jag hatar recept. Och jag totalt hatar, att upprepa mig. Kanske kan man dokumentera vad som sagts etc? Vet inte men det låter som en extremt fantastisk idé. Tack jag är ett geni, vet etc.

5)Börja dansa igen. Ringde Lasse Kuhlers dansskola idag och sa pipigt hellooooo. Så sa jag att jag hade gått på 2års linjen när jag var 16 år och lika smal som ett hårstrå. Och att jag ville dansa street och att jag vägrade hamna i någon nybörjargrupp och, att jag är 23 år. Du är för gammal för linjerna sa hon vänligt och jag kände mig ungefär en miljard år. Som dinosaurierna eller mona lisa. Jag ska ta en klass i veckan tror jag, i 14 veckor har jag för mig att hon sa? 2500, dyyyrt är det inte? Mamma sa i helgen att min insida är fet som en flodhäst och jag tog innerligt åt mig. Förlåt sa jag fast jag bad nog mest om ursäkt till mig själv vilket hon inte förstod. Jag tänkte; fan jag kan inte börja träna, men jag måste. Alla mina vänner gör det men jag tycker det är så satans tråkigt så det går inte. Hellre dör jag. Nej inte dör men jag vill inte gå på ett band eller lyfta en tyngd. Det känns ointellektuellt. Typ. Så kom jag på denna lysande idé. Dansen.

6) Ha ett vitt halvår. Ingen alkohol. Bara för att. Tänker ändå dricka på nyår osv. Men bara så lite att strunta i att yxstycka mitt inre med konstiga substanser varje helg. Jag är ändå kul som jag är så jag behöver inte supa ner mig. Vill jag tro. Det var allt. Hejdå!

allergisk.

2011-11-07T09:44:00.002+01:00

Imorse tog jag tåget hem. Hem till stockholm. Kl 08.15. Innan det vaknade jag av att mitt telefonalarm pep, jag trodde någon ringde mig klockan halv 7 så jag svarade hej? Men så insåg jag att det bara var måndag igen och att klockan ringde för den ska ringa på måndagar.

Jag har blivit allergisk mot allt. Nickel, silver och fan allt. Jag är så besviken på min hud. Så jävla besviken. Vill be den dra åt helvete. Jag kan inte ens använda min silvertvinade ring som inte ens är 1 mm tjock, som jag fick av en tjej när jag bodde i USA. Mitt ringfinger har en skugga av ringen. En röd, flammig, kliande, torr röd slinga som lagt sig runt fingret. Jag är allergisk mot min klocka jag fick när jag tog studenten. Min fina tag heuer. Jag får utslag av tiden. En allergisk reaktion av minuterna. Ringarna är värst men klockan kliar. Och svider. Och jag är så jävla sur.

Aja, nu har jag en ursäkt att inte behöva komma i tid.
Jag är fan allergisk mot tiden så du kan hålla ******

2009.

2011-11-06T17:11:00.003+01:00

Jag gillar den där reklamen "det är inte dagarna som passerar, det är dagarna du minns" För så är det ju ändå någonstans. Jag minns dem dagar då jag har extremt kul, eller extremt tråkigt. Ibland vissa dagar då inget händer, då teet är ljummet och tvn står på mute. Jag minns frekvenser av stunder då jag blivit berörd. Att beröra en annan människa är utbetalningen, kvittot, enligt mig. Men på vad vet jag inte. Oftast behöver man skala av sig totalt naken för att lyckas. Bära eller brista, sanningen är inte alltid smickrande men oftast är den fascinerande, inte för den kanske är radikal eller spännande. Men för att den är sann och det är svårt att döma en människa som är total och uppriktig.

Jag minns denna dagen. Som igår.

så låtsas jag.

2011-11-05T15:40:00.004+01:00

Så blev jag gammal igen över natten. Jag hann inte direkt sova för jag hade för bråttom att tvinga fram en förhandsvisning på dagarna. Jag lyckades, det gör jag alltid, men jag minns det inte längre. Någonstans mellan frukosten och så, så glömde jag bort dem, dagarna alltså. Jag är på landet. Ölmstorp gård. Förlåt alltså, det låter så djävulskt pretentiöst men tydligen heter det så. När jag vaknade bråkade jag och min syster alexandra om två skivor kycklingfilé och gräddsås. Vi blev innerligt osams för en minut och sedan skrek jag; Alle balle? Hon svarade inte utan läste tidningen brevid en stor fluffig svenskt tenn kudde. ALLE skrek jag och fläktade med händerna. Hon sänkte DN och tittade fram bakom raderna. Jag bröjade skratta hysteriskt och dom där två 9 timmars gamla kycklingfilébitarna kändes så jävla irrelevanta, om jag hade kunnat hade jag postat dem till afrikas horn istället. Bara för att lätta på samvetet. Rentvå mig. Det är omoraliskt men jag hatar, innerligt avskyr att känna mig skyldig.

Vi promenerade 7 km idag och jag gnällde som en ickeoljad betongdörr. Jag mamma och alexandra. Jag hann inte ens kliva ut genom bildörren förens jag ramlade på en sten. Med huvudet inborrat i mossan och bredvid en dypöl som luktade värre än döda djur tänkte jag, jag och naturen är inte ämnade. Den är vacker på foton men oumbärlig i verkligheten. Jag blir rastlös och får panikattacker när jag tänker på min ickeexisterande telefonmottagning och tystnaden som kryper på en och sedan välter ens sinnen.

Nu sitter jag här. Med ett glas rött i handen. Vi lyssnar alltid på klassisk musik på landet. Det är så himla himla töntigt, jag vet, och det borde kännas så krystat. Jag är inte krystad, jag är precis och rak. Mamma är en reflektion av den jag borde vart. Igår hävdade hon att jag alltid faller för de lite skadade människorna. De som inte skrattar när man bör och de som inte bär byxorna med rätt skjorta. Hur menar du sa jag, och hon sa, jo, du håller alltid på de svagaste, du behöver inte rädda alla Stephanie. Min mamma är som hon är. Fantastisk men väldigt rakt fram och tar mycket plats. Hon stryker sina klänningar och hon använder ord som inte ens jag förstår mig på. Inte för att jag är någon mästare på svenska, men när man älskar något som jag älskar rader, brukar man per automatik bli duktig. Vare sig man slåss för det faktum eller inte.

Så här sitter jag. På landet med ett glas vin med mamma, hennes kille, min syster och hennes pojkvän. Jag inser att jag verkligen bara vill vara ensam. Hur bäst är den känslan? Bättre än att få alla rätt på ett prov eller få den där särskilda personen att skratta. Petra har pangfest ikväll och min killkompis har maskerad. Jag missar båda, men det gör typ inget. Vet inte varför. Jag behöver vila, jag är fett svag, brukar inte säga det sådär ofta för svaga människor är tråkiga men jag är svag. Både fysiskt och psykiskt. Bryter ihop för minsta lilla? Jag vill inte att min hund ska dö och absolut inte heller att min bok ska ta slut. Jag vill typ skrika det. "Om någon jag älskar dör ska jag fan döda dig din jävel."

Aja. Ska baka klart min cheesecake nu sen så ska jag äta kantarellstuvning och löjrom och annan mat som är god. En sak. Jag fan hatar äcklig mat! Stackars de satar som växt upp med fiskbullar etc. Jag är så jävla bortskämd med bra mat, asså förlåt för uttalandet men jag hänvisar diverse osympatiska klagomål till min mamma. Allt är hennes fel.

Så säger jag ofta. Allt är ditt jävla fel. Och hon säger inget, hon bara ler, och för en sekund låtsas jag som att allt går över.

En konstig fråga och ett rakt svar.

2011-11-04T08:45:00.005+01:00

Igår lyssnade jag på svenska björnstammen och tänkte; shit dom här gossarna är ju riktigt bra. En hög konstnärliga själar. "vart jag mig i världen vänder" hela låten präglas av metaforer och tillkänna är det något i klass med själslig terapi. Enligt min mening då. Igår ritade jag, blocket hade lite dammat igen och kolet låg gömt under ett papper. När jag tog fram det kändes det lite som om jag lämnat ett kapitel, bytt blad, vänt sida men glömt att sätta punkt. Oj sa jag för mig själv, så här kan det ju inte vara, så ritade jag klart. Tiden går fan fort när man står på tå i sitt sovrum och sedan målar tretusen hårspännen som fastnat i ett skrynkligt lakan bara för att det går dåliga program på TV. 20, 21 och 22 drar förbi på en sekund och sedan är klockan halv 1 och handlederna värker och man sitter i en nöjd hög med benen i kors, med kol på kinderna och en vibrerande mobiltelefon i bakgrunden. Då känns det lite mer okej att sommaren är slut och det snart är jul. Jag älskar att få vara klar. Att ha fullföljt något även fast det är alldeles för sent. Jag lider av en ständig tidsineffektivitet och jag har en tendens att alltid gå halvklar. Jag blir så jävla rastlös. Därför blir teckningarna ofta halva. Det ser ut som om att jag glömt en tvätt på 30 grader i tvättstugan och sedan köpt en klänning på rea bara för den luktade gott, man går och drar igen dörren efter sig. Lämnar allt annat ogjort och glömmer bort allt för ett tag.

Igår fick jag en kommentar;

hej, jag måste ha dina ord. du är så smart och min idol. vill att du ska bestämma hur jag ska göra, eller ge mig något råd. behöver det från ngn utomstående som tänker rätt som du. även om det kanske är fel ibland? jag träffade en kille förra året i några månader, det var ganska komplicerat med hans ex och en ganska destruktiv relation, vi sårade nog varandra en del, speciellt han sårade mig. sen gick han tillbaka till sitt ex och jag var förkrossad. efter 1 år kunde jag väl säga att jag glömt honom, om man verkligen gör det. han la till mig på facebook efter ha tagit bort mig för att "glömma" mig. och började skriva utan motiv att ses eller något, sen har vi hörts en del och jag var den som föreslog att vi skulle ses, han vill det och skrev massa sms till mig, men inte att vi ska ses, sen frågade jag en kväll på fyllan om vi skulle ses, han svarade inte förrän dagen efter att han sett det då, sen har han börjat skriva igen men inte att vi ska ses, vad vill ha? tror du han tvekar om vi ska ses igen? jag vill inget hellre än träffa honom även fast jag vet att det kommer sluta dåligt.jag tvekar men måste träffa honom, kan inte låta bli, jag är för svag för det, nu skriver han massa sexuella facebook meddelanden till mig och jag blir tokig. vad ska jag göra? HJÄLP du är bäst. svara gärna här.

Om denna person nu är allvarlig, vilket jag har svårt att tro, så tycker jag att du ska göra som du känner. Det gör man ju onekligen ändå alltid till slut. Oavsett varningar och vad magkänslan säger. Ibland behöver man en fet käftsmäll för att vakna upp. Bara för man vävt ihop ett fint scenario visuellt blir det oftast inte lika exemplariskt i dagsljus. Men om jag var du skulle jag sluta svara. Inga elaka ord och avslut. Sluta bara svara i telefon. Om han hade velat träffa dig hade han ringt upp dig och sagt det. Det är inte svårare än så.

Om du inte är allvarlig tycker jag att du ska söka hjälp. På riktigt. Gå i terapi eller prata med någon. Du måste må hemskt dåligt eller vara ordentligt sjuk på något plan. Och jag kunde inte bry mig mindre. Adjö.

orden.

2011-11-03T17:04:00.002+01:00

Fan. Idag låtsades jag inte höra, när jag blev ställd en fråga jag inte helst hade velat bli ställd. Jag kollade ner i min iphone, på raderna till ett tomt sms. Låtsades skriva. Titta. Analysera eller betala en försenad deklaration. Vad som helst. För att slippa svara. Det var extremt lågt av mig och jag tänker att så är det inte meningen att leva livet. Att låtsas som om man har en försenad deklaration att mörda. Min brist på meningar svarade på typ alla orden, och jag inser hur överjävlig tystnaden kan vara ibland. Värre än en ständigt skrikande sms-signal.

Trodde det åtminstone skulle kännas bra efteråt. Jag vann. Du gick och jag sparde sanningen. Men det känns inget vidare.

Aja.

Jag är besviken.

onsdag, du dödar mig.

2011-11-02T14:05:00.008+01:00

Jag hatar när jag vaknar för sent för att sova vidare men för tidigt för att äta frukost. Istället gick jag upp kvart i 5 och bestämde mig för att det var någonstans däremellan. Jag vaknade av mig själv och sedan låg jag på rygg och distraherades över dem senaste 23 åren som paraderade förbi min näthinna, som en dramatisk svartvit långfilm på repetition, som vägrade tystna.

0) Varför är alla pensionärer så jävla äckliga? Kan dom inte duscha? Känner dom inte sin egen stank? Jag hatar pensionärer och jag vill aldrig bli en sådan, jag måste dö innan jag blir 65.
1)Varför använde jag så mycket rouge i gymnasiet?
2)När ska min kontakt/el/ström fobi gå över?
3)Hur länge får man lov att vara naiv och blåögd like a fuckn retard?
4)varför funkar INGA influensamediciner på mig?
5)När ska folk sluta stirra? På allt alltså? Han som nyser, hon som ler, hon som inte ler, han som joggar, han som äter kexchocklad, han som pratar i telefon, gubben som darrar, mamman med apoteket kassen, hon med nagellack, hunden, den fula hunden, barnet utan hår, barnvagnen etc. Känslan av att bli utvärderad har aldrig varit så maxad.
6)Vad är så kul? Berätta. Jag typ dör på folk som stirrar. Jag vill uppriktigt sätta mig mitt emot dom och ta tag i deras händer och kupa dem och titta de djupt in i ögonen och säga. Det är hemskt, hemskt, hemskt fult att stirra. Lärde inte din mamma dig det?
6)När flyttar jag härifrån? Till berlin, zurich eller vart fan som helst där inte en käft pratar det absolut fulaste, fattigaste och mest oanvändbara språket; svenska.
7)Fattar ni hur synd det är om oss som bor i det här landet. (gratis sjukvård, bra samhällssystem, utbildning blablbalblabölablaablablablablablablabkala)
8) Tidsstölden. Vi drar tillbaks klockan på vinter, VARFÖR? Det är redan mörkt som det är varpå pappa svarar "jo så vi ska få den där extra timmen ljus på sommaren. 60 minuter bonustid och värme, så folk kan dra nytta av det när det är sol och varmt och sommar istället." Ha! Vi lever alltså för 5 månader av resterande 12? Dem andra är det redan mörkt så varför inte tona ner det ytterligare? Jo men! Vi kör över den redan döde, för säkerthetsskull alltså. (Hatar det här landet.)
9) Har bara en sån dag. Började med att komma åt shampoo flaskan i duschen och den ramlade rakt på min redan klämda lilltå. Jag hade inte gjort mig beredd på smärtan utan jag trodde den skulle landa längre bort. (När man är redo och givakt, när man anar och misstänker att snart kommer det triumfera en plågande känsla, så kan man rusta. Men jag hann inte det och det gjorde mig så extremt frustrerad att jag bröt av locket på flaskan. Utifall att den skulle känna ngt.) Sedan har dagen fortlöpit i samma anda. Efter ett hysteriskt samtal med en läkare gav jag upp. Jag ringde mamma och pappa och sa jag orkar fan inte mer, alla är dumma i huvudet och ingen förstår vad jag säger för att de inte LYSSNAR på mig. Alternativt inkompetenta, mer dumma i huvudet, hatar sitt jobb etc etc. Hur fan kan de inte lyssna på mig sa jag upprivet, det är deras jävla jobb. Att lyssna,utvärdera och fastställa. Mitt jobb är att få vad jag vill ha och jag kan inte förstå, jag förklarar diplomatiskt och försöker agera moget och vuxet, inte alls som att jag har en liten djävul till diktator inom mig. Det gick en kvart och allt hade sedan ordnat sig. Jag kastade iväg ett sms till både mamma och pappa där jag skrev "Ibland inser jag, att jag vet fan inte vad jag hade tagit mig till, utan er" Tro nu inte att jag är en bortskämd liten jävla snorunge som är dum dum dum och trög. För, det är jag inte. Jag tänker bara absolut, aldrig någonsin, över min döda kropp, nöja mig med något, som inte är tillräckligt bra för mig.

1227.

2011-11-01T12:16:00.005+01:00

Hej. Idag är jag på så extremt jävla dåligt humör att jag höll på att skrika din fitta till en främling som råkade puffa till mig på tunnelbanan. Jag brukar gå i god för att det är ett extremt fult och onödigt ord att använda i morgontrafiken. Exempelvis. Men ibland när inte "Helvete" "sablar" faaan" och allt det där andra räcker för att styrka vreden, begås undantag.

Ingen som helst aning vem hon var. Tub-bruden, jag var bara så integritetskränt i och med att hon på flit nuddande min hud när jag kämpade febrilt som en jävla dåre för att lyckas hålla mig stående och kvar i vagnen, utan att behöva ta i den bacillvåldtagna ledstången. Jag ville ta upp min banan som låg i väskan, och kasta den i huvudet på henne när jag gick av. Det var det jag ville. Men jag gjorde det inte för jag är så jävla bäst, förlåtande och mänsklig.

Idag skulle jag vilja fråga om en sak. En slags tjänst. Jag vill köpa en bok och jag vill bli berörd men jag vet inte vilken. jag läste One Day, som tidigare statuerat, men jag hatar den. Den var banal, larvig och jag störde mig på varenda mening. Folk tycker tydligen "åh åh åh ååååhhh" om den men alltså jag håller inte med. Den var fånig. Och innehållet fattigt. Jag vill ha manipulativa ord. Ett svårslaget budskap. (eller okej det kan vara rätt jävla enkelt, men jag vill ha fina ord.) osv osv.

Kan ni tipsa mig om en bra bok? (känner mig som agda 55 men är typ inne i en agda 55 period. )

Ps; ta mig inte på största möjliga allvar när jag är irriterad. Jag ogillar folk som svär kontinuerligt och statuerar hur jävla världsbäst dem är osv osv. Men för idag, kan vi väl låtsas att jag är världsbäst och hård som metallrustning. Fast faktum är att jag gråter till Dr house, varenda, och då menar jag varenda, jävla tisdag.

Hit me. Please.

bra.

2011-10-31T21:29:00.002+01:00

Bild; jag.

Och så vaknar jag igen efter någonslags mardröm som jagat mig andfådd och tänker hotfullt; aldrig, aldrig, aldrig, aldrig igen. Jag avskyr att bli ljugen för. Det kan vara något av det absolut värsta jag vet. Att bli förd bakom ljuset. Vissa dagar gör sanningen ont och andra är den uppfriskande. Som att bli örfilad av regnet en morgon då man deppar över att Proenza Schouler väskorna är så jävla dyra, eller att den perfekta jordgubben i en tallrik mjölk en november morgon, som odlades i någon besprutad miljö, endast är perfekt för den är konstlat manipulerad. Spara tårarna. Det är lätt att tappa fästet. Perspektivet på vad som verkligen är viktigt och hur relevant den där sista meningen egentligen är. Till människor som går igenom någonslags smärta av något slag skulle jag vilja hänvisa dem att andas. Det är faktiskt lätt att förglömma men andas, ät en pepparkaka, för det snart är jul eller för julen inte borde vara just ett datum, måla naglarna, ät en till, andas och sitt ner ett tag. Med den krypande känslan av att jorden kommer gå oberörd och du lämnas kvar i spillrorna av vad som kunde vart. Just med den. Sitt och stirra den lamslagen och låt den överskölja dig och stanna där och försök sedan zooma ut. Återfå perspektivet och behåll lugnet. Och andas. Så brukar paranoian gå igen. Dem dumma vägrar sanningen och välkomnar lögnen. Jag kan förstå det för jag har också vart så. Naiv och besluten om att människor är vidriga, egoistiska och frodas i andras misslyckande. Men oftast är det inte så. Oftast är det sant men man är sitt eget hjärta så trofast lojal att man blott vägrar att tro på något som inte borde vara sant. Bara för man själv tycker; det borde inte vara sant, för om det är sant, är jag dum, naiv och fullkomligt utblottad och det vill jag inte. Alla kommer vi stå där, lika överrumplade varenda gång. Ovetande om att det inte är den sista. Men försök, för guds skull, zooma ut. Återfå perspektivet.

Ingen sa det till mig. Alla sa bara, lätt hysteriskt över att jag städat ett 400 kvm hus och en stökig inomhus pool på 1,5 h, men gud, men gud, men gud, men gud.

Paniken och jag. Som om vi aldrig var menade att göra något annat än att jag, vid fotändan, han på huvudkudden, bearbeta allt genom att gå över varenda liten jävla detalj och sedan stycka sönder varje litet uttal.

Sluta med det, det hjälper inte. Ta en alvedon, eller en flaska vin, skriv ett förlåtelsebrev till dig själv för du vart så naiv och memorera varenda liten känsla. Alla upplevelser är bra upplevelser. För då har du rätt och slätt utformat en mall, över hur du aldrig, aldrig, någonsin, igen, kommer att ha det.

Och det, det är ändå bra.

one day.

2011-10-31T11:07:00.008+01:00

Det är nästan lite läskigt att gå tillbaks och läsa vad jag skrev för länge sedan. För ett år. För två och fyra. Jag skäms inte direkt men jag blir hemskt obekväm. Nej men det där kan inte har varit jag, tänker jag lite lätt naivt och distraherar mig med en smutsfläck som landat på min sko. Undra om man blir mer svår och ogenomtränglig med åren? Jag skulle inte personifiera mig som prettosvår, jag är rätt enkel anser jag, snäll oftast glad, med en uppsyn som vittnar om att jag ständigt är på väg någon annanstans. Trött på realtiden och väntandes på en revolution. Kaosartad rea på cashwenötter eller demonstrationståg mot kvinnlig menstruation eller något. Jag läste igår boken One Day. Hela helgen låg jag som ett litet knyste i sängen och åt vindruvor och läste. Det märkliga var att jag inte direkt hade lust att göra någonting annat, så jag stängde av min telefon och drog ner rullgardinen så långt att det knakade i ledstången. Mest demonstrativt men också för att om någon sjuk människa smygfilmade mig, hade det sett dramatiskt ut att blott vägra universum och allt annat som florerade på gatan nedanför. Jag vill vara ensam nu, hand i hand mig själv.

Jag var sjuk i helgen, spydde i fredags kl 12.00 och jag stod på knäna ett litet tag tills jag kände att fan; jag är riktigt, riktigt dålig nu. Pappa blev som vanligt irrationellt orolig och jag hörde genom telefonen hur han började gå i cirklar och snarliga panikartat lite lätt skrika på mig. Jag är 23 år, pappa, sa jag. Jag är 23 år och jag kräktes, jag har ont i magen och jag mår illa. Ja jag förstår väl det sa han, och sa sedan, du kan inte gå omkring såhär. Då sa jag hur fan då, jag är uppenbarligen sjuk och sedan orkade jag inte skrika mer för min hjärna höll på att typ, expandera till storlek: mindre kontinent och svämma ut genom mina ögon och öron. Jag överdriver faktiskt inte, jag var jävligt sjuk i helgen och pappa är snäll men när han blir orolig pratar han till mig som om jag just injicerat heroin i ögat och sedan blivit påkörd av en cykel. Jag fick ta en taxi hem, han betalade, låter ju fett men det var det inte. Jag vill vara vuxen, anständig, tvätta min egen smutstvätt och sedan dricka mig korkat aspackat när jag vill och sedan ta konsekvenserna som en mogen 23 årig kvinna gör dagen efter. Äta pommes frittes, dricka coca cola ur flaskan och lägga mig på köksgolvet med näsan pressat mot marken och räkna till en miljon får för att få tiden att gå.

Aja.

Läste ut boken och efteråt kändes det som om jag ätit ett 3pack mozzarella med ett utgångsdatum någon gång innan sommaren, men inga som helst tillstymmelser till insjuknad. Opåverkat vetande. Jag väntade bara på något. Det kändes som om jag hade svalt en knytnäve av ånger och tårar. Jag vill ha jordgubbsavslut inte dålig mozzarellavslut. Jag vill ha lyckliga dagar, husknutshångel och en kyl som ständigt är full av pruciotto.

bara det.

2011-10-30T21:12:00.002+01:00

I helgen har jag läst en bok.

One day.

Och ätit vindruvor.

Inget mer än så ungefär.

Det var allt.

en dag som idag.

2011-10-27T09:38:00.007+02:00

Jag kom och tänka på en sak. Det fick mig att skratta. Jag är hemskt rolig när jag är stressad, men bemöda dig aldrig att säga det till mig om du skulle råka stöta på mig just vid ett sådant tillfälle. I efterhand är det mesta roligt men oftast inte lika spännande, just när det inträffar. Det var vinter och jag hade bråttom till flygplatsen. Värmen hade krupit längs min panna för länge och jag hade fått utslag. Det kliade hela natten och han satte sig upp i sängen och tog tag i mina händer. Det räcker nu. Sa han och jag insåg att det kanske gjorde det. Jag satte mig på golvet och ritade klart en halvfärdig täckning jag hade slängt där några dagar innan, då jag hade nött sönder en presentation så akademiskt att min kreativa sida höll på att vittra till smulor. Jag behövde rita och det var fan nu tänkte jag.

Jag hann inte klart men ofta blir saker jag gör halvfärdiga, men det räcker så för då är man vips istället egensinnad och annorlunda. Jag är lite som ett barn. Jag överrumplas av små vågor av impulsiva attacker. Jag kan skriva en novell om en tavla som föll ner på ett museum och sedan försvann på en kvart. Det blir väl inget direkt mästervärk men mästervärk är väl sedan just också mästerliga för dem är så direkta och ger känslan av att människans som skrev dem, antingen är totalt genial, eller totalt galen. Två egenskaper som aldrig kommer bara den ena. Atingen är man båda eller så är man ingen. Folk säger att dom faller för böcker men det dem inte förstår är att dem faller för författaren. Även om personen som läser boken är ovetande om författarens existens är det författarens ord. Hans verklighet. Hans fantasi. Hans dröm. Hans ord och hans sanning. Även om boken inte skildrar något i författarens liv, har han byggt denna handling någonstans långt in i sinnet och skapat det. Vi bestämmer oss sedan för att det inte kan bli mer verkligt än såhär, och det är bara tack vare författarens geniala sätt att manipulera och punktera våra hjärtan ihåliga, så vi latent skapar ett beroende av något som kan botas; med ytterligare mer rader av författarens innersta, en dag som idag, då himlen gått sönder.

En utomjordings kärlekstörst.

2011-10-26T14:55:00.012+02:00

Lid för konsten eller brinn.

Kent är ett BAND jag glömt bort. Alltså på riktigt glömt. Jag hörde dem någon gång på radio när jag var liten och sedan minns jag att jag en gång, när jag var i god väg att bre marmelad på en rostad smörgås, frågade min pappa; Pappa är det något fel på han? Och pekade på TVN. Jag förstod alla ord han sade men jag kunde inte för mitt liv förstå vad han menade. Orden var densamma som jag kom att använda ett, två, tre och fyra år senare men han smyckade dom i så mycket lidelse att det var svårt att ta till sig om vi verkligen talade om samma vardag, samma middagar, samma förkrosselser och samma ljumna glas vatten. Jag vet inte exakt hur gammal han är, kent, men har är en poet, och han predikar om allt det där vi systematiskt försöker att säga bredvid en dunk vin och ett par läppar som inte är till för att hatas utan för att ägas. Jag undrar hur han är. När tvättmaskinen går sönder och när kramarna blir för många, för ansträngande och för påkostade. Jag undrar hur han ber om ursäkt när han felat och han helst firar sin födelsedag.

Alla de där små sakerna vi gör och egentligen struntar i för vi klassar de som oviktiga är just de som betyder mest. Allt det som karaktäriserar oss men som är irrelevant på ett CV eller när man blir kär. Har ni tänkt på att det är just de små sakerna vi förälskar oss i, ett snett leende, ett högljutt skratt, ett päronfromat födelsemärke, ett litet ärr, rynkorna vid händerna och doften vid hans hals. Hur han stryker sina skjortor, hur han håller en i handen och hur han ser ut när han läser dagstidningen. Jag ser alltid en massa extremt snygga killar och tänker att; gud, undra om han vet hur abnormt vacker han är. Sedan träffas vi på ett ställe på söder och han frågar mig om jag har en tändare och jag svarar att nej det har jag tyvärr inte, för jag röker inte. Då ler han och stoppar händerna i fickorna och säger; det gör inte jag heller. Sen kysser vi varandra som om vi tog igen alla de förlorade åren vi bara sett varandra passera på gatan, de felbedömda dagar då vi delade frukostbord med någon annan och de stunder då vi legat på ett skrynkligt lakan bredvid någon som bara är där i sängen för ensamheten tar så mycket plats. Sedan vaknar vi och räknar enhörningarna som promenerar på rad i taket från hans armbandsur och tittar på varandra. På en natt hittade vi tillbaks, älskade och fnittrade. Som två små barn som just ertappats för något sattyg i väntan på sin dom. Jag gick sedan hem och vi sa ingenting. Det var så det skulle gå till och jag hade inga invändningar och inte han heller. Hade han haft det hade jag inte bett om hans åsikt och hade jag gjort det, hade jag kysst honom igen och sagt; nu kan du få vilja ha mig för evigt. Vi var inte klara men vi hade någonstans undermedvetet förstått att det var något vi aldrig heller skulle bli. Färdiga alltså. Vi kanske skulle stöta på varandra igen. En annan dag, ett annat år och på en annan gata. Vi var inte som Dom Andra och grubblan över vem som svek vem först skulle förbli osagd. Jag har redan dött några gånger men jag tar mig alltid upp till ytan och hämtar luft och inser att det absolut läskigaste är inte att ta sig tillbaks upp igen, utan att stanna kvar där nere.

(Känslan av att bli emotionellt våldtagen skulle aldrig få förgöra våra förlorade hjärtan. För vi hann förråda känslan först.)

onsdagslista.

2011-10-26T10:08:00.029+02:00

Hårfärg; Mellanblond. Den tråkiga varianten av blond och den fina varianten av grå.
Längd;169
Ögonfärg: Gul grön överlag. Lite blå längst kanterna. Men mest gul och grön.
Fräknar: Inte en enda, när jag var liten ville jag så innerligt ha dem så när jag ritade av mig själv ritade jag mig alltid med fräknar.
Bästa kroppsdel: Jag vet inte riktigt. Jag är ganska smal, normal och så liksom. Jag är nöjd. Kommer inte operera mig så jag inser att det är lika bra att bara; Ja men vi ska spendera hela livet ihop och barn svälter och blir slagna. Folk våldtas i rumpan och får smugla knark i näsgångarna genom distrikt som inte ens exiserar. SÅ.
Sämsta kroppsdel: Magen?
Ärr: Pannan. Jag föll rakt på en sten när jag var liten, fick sy ett litet stygn och min mamma var i taket. Fick 20000 för det. Ett asstort på armen, som uppkom när jag cyklade ner för en, eh, skateboardramp och bröt av arm på mitten.
Piercingar: Förlåt men fasen vad jag tycker det är snuskigt? Jag kan inte rå för det, men jag skulle aldrig någonsin kunna pierca mig. Jag skulle se kriminell och ohygienisk ut, bara vet det. Sedan har vissa vänner till mig det bla Karin som har i näsan och är pangsnygg. En sak som är tråkig men som folk borde förstå; alla passar inte i allt. Det strider mot den dominantna jantelagshetsen men lika sant som döden är ett faktum. (Jantelagen känns uråldrig och för de som går runt hela livet och är missnöjda och avundsjuka. Jantelagen? Jag röstar för Antilagen.)
Sjukdom: Chrons sjukdom, klaustrofobi och panikångest. Vet inte om dom sista räknas som sjukdomar men aja, något bra jävla otrevligt är dom i alla fall.
Fobi: Att fastna i en hiss, att åka in i ett sådant röntgen rör som man måste göra om man har cancer, att få panikångest på tunnelbanan och typ bryta ihop fullkomligt och skrika. Skämma ut mig osv.
Tvångstanke: inte gå på a-brunnar, hålla andan när jag går förbi någon som ser äcklig ut, att hålla andan när jag kollar på tv och den personen simmar under vatten etc.
Rädsla: Att dö. Också att dö invändigt och själsligt på grund av en sådan innerlig och vittrande hjärtesorg. 2 olika dödar men samma likgiltiga resultat.
Bästa känsla: Att skratta så naivt att man nästan kissar på sig lite i byxan. Att älska någon så innerligt att man endast kan sitta still i en soffa bredvid varandra, utan att säga eller göra någonting. Att bara sitta där, och stirra på dagen som sakta blir natt, men att vara så lycklig att inget annat spelar någon roll än just den sekunden.

Land of the creeps.

2011-10-25T22:04:00.001+02:00

Vänta du bara, jag kommer dansa naken i dina drömmar hand i hand med ditt sargade hjärta. Vänta du bara.

2011-10-25T14:49:00.004+02:00

Kylan skaver mot huden, lite som vi för länge sedan, en sådan infektion som aldrig riktigt bryter ut, utan som bosätter sig långt ner i lungorna och varsamt avvaktar.

Ju mer man oroar sig desto djupare borrar den sig in. Gömd bakom vävnad och rädsla. Vad är du så rädd för, vill jag ihärdig klottra ner på ett papper, tända eld på och sedan inhalera rakt ner i lungorna. Varför är du så rädd.

You have been hanging with the unloved kids.

2011-10-24T20:20:00.001+02:00

Better to be hated than loved, loved, loved, for what youre not.

Idag sprang jag in till turkkiosken. Ja du hörde exakt rätt. Vissa dagar (oftast de dagar då jag inte slåss med min egen existens på tunnelbanan, oftast de dagar då jag inte byter strumpor 30 gånger på raken och sedan bestämmer mig för att gå utan, oftast de dagar då jag inte vill bryta av min telefon på mitten och använda som isskrapa på fönsterrutan.) fnittrar jag åt allt. Exakt allt. Jag beter mig som en naiv tonåring och svär hej vilt i telefonen när den ringer och köper sedan apelsin som jag i smyg luktar på när jag väntar på att få betala. Vissa dagar är jag så berusad av ungefär allt som finns och som man kan sätta i en mening att jag lite glömmer att i morgon kanske kommer med huvudvärk och existentiell ångest. Jag är hemskt ambivalent, och det är inget bra. Så ni vet det. Det är inget man innerligt ska sträva efter. Det är inget sådant man ska stoltsera med när maten brinner på spisen. Men jag är det. Och jag kan inte ljuga. För det har jag bestämt mig för. Ena dagen vill jag panta alla mina pengar och rädda de som svälter, andra dagen önskar jag att jag bara kunde förmå mig att känna något stormande, som ungefär de som de svältande upplever. Oftast är jag glad. Som idag. Jag sprang in till turkkiosken som lamt annonserade med "50%" på hela sortimentet. Det gick tydligen inge bra i turkkiosken, glassen är en åstids förälskelse, lika oattraktiv på vintern som skidglasögon är på sommaren. Jag pratade med han i kassan, mannen, jag vet inte vad han heter men han är i från turkiet. Därför kallar jag den turkkiosken. Jag la fram en tablettask svarta katten, en påse soda pops, och en påse sura nappar. Jag pekade på salta katten tablettasken som var den sista han någonsin kommer att sälja och sa; vet du att detta är min favoritgodis, av alla godisar som finns. Han log stilla och sa sedan mättat; jag som inte ens gillar lakrits. Det första jag tänkte var att det kanske är ett medfött fel. Alltså att inte gilla lakrits, lakrits är ju som pannkakor eller ett glas saft. Alla älskar det och även om de inte gör det så äter man det i alla fall. Min syester avskyr det och en gång när vi var små höll jag fast henne och proppade in en lakritskatt i hennes mun. Övertygad om att om hon bara smakade skulle hon falla lika hårt som en ihärdig vind en septembereftermiddag. Jag minns att hon grät och jag förstod inte. Varför gråter hon tänkte jag, övertygad om att det bara var en tillfällig sak hon hade bestämt sig för, för hon ville göra uppror. Ungefär som att bli vegetarian. Alla älskar lakrits, de har bara inte förstått det ännu. Jag sa inget till mannen i kassan utan frågade istället ivrigt vad han skulle göra nu. Berätta, berätta berätta tjöt jag nyfiket, malin som stod i bakgrunden tittade lite skeptiskt på mitt hysteriska försök att få ur han vad han skulle göra härnäst. Flytta hem, byta lokal, kanske bli tigertämjare, jobba på hotell, i receptionen, kanske i libanon eller någon annanstans. Och hans fru, som ibland stod i kassan men knappt talade ett enda ord svenska men som ända log lika bekant som vilket annat leende som helst. Vad skulle hon göra? Skulle hon få barn igen, skulle hon börja sy, skulle hon bli värlsberömd och hamna på omslaget till någon pretentiös tidning? Säg! Och han log innerligt och jag sa VA! Ska du pensionera dig? Och han skrattade lite åt min absoluta icke existerande känsla för genans. Ja något sådant sa han sedan. Jag sa att han nog skulle bli en jättebra panchis i alla fall och sedan fick jag rabatt på allt och gick. Jag åt upp de salta katterna först. Som alltid. Varför ska man spara det bästa till sist, till slut är man död, en dag, och då är det inte kul om man sitter inne på oändligt med innestående kärlek eller salta katter. Jag promenerade fram i det icke-existerande värdet som sakta tystade hösten. Och tänkte, det här är dem godaste turkiska salta katter jag någonsin ätit.

inga årstider och landskap.

2011-10-23T19:46:00.005+02:00

"You cant always get what you want, but if you try sometimes, you just might find, you get what you need"

Jag hatar det uttrycket. Det känns lite som om att det vill uppmana mig om att jag inte kan få det jag vill ha, för det jag vill ha, är inte vad jag behöver. Fuck you, säger jag då. Jag skiter i vad jag behöver, för den listan hade kunnat mörda hela jordens existens. Vad jag vill ha ryms nätt och rymligt under ett tak, sedan behöver inga årstider och landskap sätta sitt liv till, om jag bara kan få, det jag vill ha.

glöm aldrig att du är grym.

2011-10-22T17:14:00.008+02:00

Jag vill säga det här. För jag vet inte om jag någonsin sagt det. Men det är ju så oerhört viktigt att statuera.

Alla ni är så jävla grymma. Var och en av er. Även fast man ibland ljuger i rusningstrafik, även om man ibland dricker den där milkshaken fast man har lovat sig själv, även om man sårat någon så jävligt att döden känns lindrig, även om man blivit dumpad gång på gång på gång, även om man spytt i en busskur, även om man alltid gråter ensam, även om man aldrig lär sig av sina misstag, även om man ringer han trehundra gånger på fyllan bara för att höra hans röst, även om han har en ny tjej och man drömmer om hur hon blir uppäten av universum, även om hon dog i cancer och du i smyg röker den där cigaretten, även om man har tiotusen finnar på ryggen men kramas i alla fall, även om man aldrig skrattar så där innerligt som man önskar, även om man hatar sin pappas nya fru och även om man ljuger om att allt är okej.

Även allt det där. Vad det nu än kan vara. Så är du grym. Glöm aldrig, aldrig, aldrig, aldrig det.

Har du en människa i ditt liv, som inte behandlar dig rätt, som inte uppskattar dig för den individ du är, för ditt säregna leende, för din naturliga hårfärg eller för formen på dina läppar. Så kan han/hon dra åt helvete. På absolut en gång. Var aldrig otrogen mot dig själv, snälla var inte det. För du är så jävla grym och allt annat kan brinna tills inte ens stoftet av resterna finns kvar. / S.

vid ett övergångställe.

2011-10-22T09:50:00.008+02:00

Jag springer över ett övergångsställe och året är 2007. Regnet slår sönder min brutala fasad och leran stänker upp på min nästintill oexisterande kjol. "Vad fan tror du att du GÖR" "Du kan FAN INTE SPRINGA NU" Jag står i mitten av en frodande trafik och en man med en cigg hängande från mungipan har vevat ner sitt fönster och stannat framför mitt liv. Jag förstår fortfarande inte varför han inte körde över mig. "DU ÄR TA MIG FAN INTE KLOK" "HÖR DU DET" Skrek han och korvgubben borta vid hörnet av slussen avbröt sin beställning, för att titta på den självmordsbenägna dåren som just hade blivit räddad av en mördare. Är inte livet ironiskt så säg. Ketchupen droppade från kärringens bomullskrage, hon slängde sedan korven 2 sekunder efter att hon hade köpt den. Jag sket i vilket.

1 minut senare darrade mina knäveck och regnet försöker att dränka mig i mina egna tårar. Mitt på torget står en utländsk man och kastade förbannelser på att han flytt från sitt hemland. Tårar är värre än krig. Han skrek på en märklig brytning och någonstans latent förstod jag att det var mig han skrek på. Mänskligheten var död, för var jag än vände möttes jag av endast trottoarer och rastlöst syre. Vad fan händer minns jag att jag tänkte, och jag såg hur hoper av människor trängdes under tak, turkkiosker, lögner, och besvikelser, de alla hade en sak gemensamt, och det var mig. Detta är inte någon jävla teater ville jag skrika, det är verkligheten. Men jag sa inget. Jag teg och slogs omkull av en tanke, jag ska springa till andra sidan världen, tills mina ben förlamas och mina andetag tar slut.

Jag sprang. Jag och regnet hand i hand, förbi darrande hundar i koppel, längs årstiderna som valsade förbi, för kärleken som aldrig tog slut och förbi avundsjukan som långsamt mördade alla klädval, alla främlingar, alla kyssar och all vrede som livlöst låg i ett tomt badkar. Jag sprang och av misstag stötte jag till en man med svart skägg och jag hatade han. Så innerligt att jag blev uppmärksammad på en känsla jag aldrig någonsin mött förut. Jag ville slå honom blodig. Jag ville slå honom tills hans svarta kängor gick sönder, till han slutade existera, till han slutade hålla fast mig med ena armen. Jag var på väg och han avbröt mina fotsteg, han försenade mina andetag och den här dåren skulle aldrig få stoppa mig. Mascaran från mina ögon hade pärlat sig i ett led av vrede i mitt ansikte och jag var odödlig. Jag hade aldrig träffat honom men han tittade på ett sätt på mig som vittnade om att han ville rädda mig. Jag har inte tid, skrek jag, jag har magsår, skavsår och jag är på väg. Släpp mig annars JÄVLAR och han fortsatte att stirra på mig tills hans blick glödde i mina hornhinnor.

Du kanske tror att jag är hjärtlös, men det är jag.

Sedan sprang jag tills min hjärna var tom. Tills min kropp slutade minnas. Jag sprang tills blodsmaken rent rituellt infann sig i min mun och tills mina händer skakade så intensivt att jag aldrig någonsin igen trodde jag skulle kunna skriva en rad. Jag sprang ifrån mitt förflutna och den där mannen som försökte mörda mig vid övergångsstället men som sedan ångrade sig. Jag tänkte skrika din jävla fi***. För han nästan hade dödat mig, men sedan ångrat sig. Jag klarar inte av melankolin. Jag vägrar likgiltigheten och om jag så ska leva i ett ständigt eldande drama så dör jag hellre en miljon gånger per dag än lever en gång i veckan.

en apelsin på golvet.

2011-10-22T08:51:00.005+02:00

Det känns som om att det är julafton idag men ser ut som en begravning utanför mitt fönster. Vem dog? Just ja, hösten.

Vissa dagar sitter jag på golvet bland "hela havet stormar" och äter apelsin bredvid en liten pöl av kläder. Dem ser så sorgliga ut då just i det ögonblicket, köpta med falska förhoppningar och som jag sa till en killkompis någon gång "they after careful observation, should be treated with a little more respect, due the black hole they acctually left in my wallet" Så himla lätt att vara efterklok, vet ni det? Kan ingen skriva en sång om det? Kanske jag? Kanske någon helt annan. Jag är något av en mästare i att poängtera och med politiskt korrekthet rätta mina misstag efter dem redan är utförda.

2011-10-20T20:36:00.006+02:00

Det ända faktiska beviset på att du någonsin existerat är ett fotografi du tagit på dig själv i min dator. Raderar jag det nu, finns det inget konkret som kan styrka på att vi någonsin skulle ha spelat plockepin nakna på mitt badrumsgolv, and i kind of like it.

tiden bedrar.

2011-10-20T10:56:00.008+02:00

(En bild från min balkong i USA. Sommaren år 2009 då jag någonstans latent försökte röka ihjäl mig på cigaretter. Inte bokstavligt. Nej. Utan mest för att det hade vart fint om jag av misstag hade råkat promenera rakt in i en författare som sa; Jag vill skriva en bok om dig, och du ska dö. Liken är som vackrast unga och särskilt när de dog för att döden inte berörde dem. Har jag hört.)

Tiden bedrar oss emellanåt. Man springer rent rituellt till bussen som ändå aldrig kommer i tid bara för att. För att håret ska sluta droppa ner köket och att dagen ska passera så man kan få kramas med han som rubbar världen ur balans. Sedan vaknar man en dag senare med en tystad känsla och ett stillat begär. Hungern på det där som förut var allt, har lite bleknat och man börjar långsamt sakna saker man ännu inte med ensamrätt har ägt. En gång älskade jag och sedan en morgon och tre koppar ljummet kaffe senare sa vi adjö. Utan att vi slogs om shampooflaskorna i duschen eller minnena som stod uppradade i farstun. På söndagarna brukade vi ju skratta. Åt allt som egentligen inte var sådär särskilt kul, åt ett bestående väder och ett rödfärgat löv på gatan. För om inte vi gjorde det, vem skulle göra det då. På söndagarna fnittrade vi som små barn med lingonfärgade fläckar på kläderna tills vi en dag slutade. Koftan började klia bak i nacken och hans annars varma hand passade inte längre. Tiden slutade jaga undan dagarna och tvprogrammen tog aldrig slut. Skratten hade ersatts med tystnaden. Det värsta av oljud. Jag hörde allt. Asfalten som knastrade under skorna, barnen som gjorde nya upptäckter flera kilometer bort och hösten som sakta bröt ut. Det kändes som om jag hade huvudrollen i filmen om mitt eget liv men spelade statist. Jag sprang sedan två kilometer utan att stanna och den smärtan örfilade mig matt, tills jag trött gav efter. Det går inte att svälja en lögn hel utan att må illa, och ännu hellre leva i en och innerligt skratta på söndagar. Ett vittrat hjärta är bättre än att leva i tystnaden.Vi har inget otalt idag eller så, men vi är inte heller vänner, och det kan ju tyckas tråkigt men så är ju livet. Man går vidare precis som med allt annat, bara för att ens paradbok tar slut ger man ju inte upp böcker. Ibland slutar den där cirkusen i magen att slå, och då just i den sekunden när en pasta pesto endast smakar pasta ska man ta farväl. För en blå himmel en decembermorgon ska inte bara vara ett väder. Den ska vara allt.)